Många i landet har svårt att acceptera att regeringsprogrammet fokuserar på att öka ojämlikheten samtidigt som åsiktsfriheten begränsas. Därför genomförs politiska strejkåtgärder av FFC-fackförbundet. Varor lastas inte i de finska hamnarna för fjärde veckan i rad i hopp om att få regeringen Orpo till förhandlingsbordet.
Regeringens motiv ifrågasätts eftersom de föreslagna åtgärderna inte förväntas ge de sysselsättningseffekter man påstår. Det är svårt att förstå varför trygghet och valfrihet minskas genom att ändra reglerna för arbetslöshetsunderstödet samt avskaffa stödet för vuxenutbildning.
I den finländska debatten har fackens rätt till politiska strejker och den nordiska modellens innebörd ifrågasatts. De som stödjer regeringsprogrammet hävdar att strejkrätten inte är identisk i alla nordiska länder. Man för fram delar av den svenska eller danska modellen som positiva exempel, helt tagna ur sitt sammanhang. Ändå betraktas den nordiska modellen som gammalmodig. Att avfärda den nordiska modellen så nonchalant är möjligt eftersom det inte är ett fast system utan snarare ett sätt att organisera samhället på, en ram för att hitta kreativa trepartslösningar som passar i respektive land.
Vad är då egentligen den nordiska modellen? Den nordiska modellen vilar på tre grundpelare. Den första grundpelaren är ett organiserat arbetsliv. Det handlar om fasta och meningsfulla jobb, där starka och ansvarsfulla arbetsmarknadsorganisationer förhandlar om en dynamisk löneutveckling och mer jämna inkomster genom kollektivavtalsförhandlingar. Den andra pelaren är offentlig välfärd som inkluderar vård och skola, bidrag och pension samt stöd för att komma tillbaka i arbete. Det är statens ansvar. Den tredje pelaren är ekonomisk styrning som innebär en ordnad budget, tillräckliga skatter, öppen handel och en ambition att ha så många som möjligt i arbete. Om någon av dessa grundpelare faller kollapsar den nordiska modellen. Därför är det viktigt att förstå och värna den nordiska modellen som helhet. Att hävda att den nordiska modellen är gammalmodig är fel. Tvärtom har den i samband med den gröna omställningen åter vuxit i relevans utanför Norden.
Regeringens beslut att ta bort barnförhöjningsdelen från olika sociala stöd verkar kontraproduktivt och inte i linje med den konsensus om att barn är en prioriterad grupp i samhället oavsett föräldrarnas förutsättningar, vilket har präglat det finländska samhället. Regeringsprogrammets åtgärder sticker i ögonen eftersom barnfattigdom och lågt barnafödande är påtagliga problem i Finland. Barnombudsmannen påpekar i ett brev till regeringen att omkring elva procent av barnen i Finland lever i relativ fattigdom. Forskningen visar tydliga negativa konsekvenser för barnens välfärd och utveckling i dessa situationer. Finlands konkurrenskraft på världsmarknaden är beroende av finländska barn som blir kompetenta arbetstagare i framtiden.
Internationella exempel som den danska reformen år 2002 som skar ned den sociala tryggheten för familjer med invandrarbakgrund visar riskerna med en snäv politik utan noga övervägda konsekvensbedömningar. Studier visade att de danska reformerna ledde till minskat deltagande av barn i utbildningssystemet, sämre resultat i skolan och ökad brottslighet. En markant negativ befolkningsutveckling syns nu i Finland. Åtgärder som begränsar möjligheterna för våra barn utmanar framtiden på ett sätt som kan få oväntade och negativa följder.
En noga övervägd och evidensbaserad strategi som tar hänsyn till både ideologiska principer och praktiska konsekvenser behövs för att möta ekonomiska utmaningar och säkerställa välfärden i Finland. På Åland pågår tre EU-finansierade arbetsmarknadsprojekt för att hjälpa dem som är längst från arbetsmarknaden att komma i sysselsättning. För personer i deras situation har nedskärningar i arbetsmarknadsstödet ingen direkt sysselsättande effekt. Det är välkänt här på Åland. Regeringens åtgärder är inte relevanta i den verklighet vi lever i idag.
Det är också fel att säga att det är vanligt med politiska strejker i Finland. Den senaste stora politiska strejken var generalstrejken 1956. Innan dess genomfördes två stora strejker i början av 1900-talet. Storstrejken 1905 handlade om allmän rösträtt. Regeringen Orpo blandar ihop de senaste årens kollektivavtalsenliga stridsåtgärder med politiska strejker. De uttrycker partiska åsikter om den politiska strejkrätten när det egentligen handlar om att tysta en saklig opposition från intressenter, det vill säga medborgarna.
Det är värt att komma ihåg att den senaste generalstrejken ägde rum under politiskt oroliga tider i Finland. Trots det tyckte landets ledare att det var viktigt att behålla möjligheten till politiska strejker. Att göra stora sociala reformer och samtidigt inskränka de demokratiska rättigheterna är något som vi inte sett i Finland tidigare.
Strejkerna och demonstrationen har stort stöd inom facket och bland medborgare generellt. Nästan två tredjedelar av finländarna godkänner de politiska strejkerna enligt en opinionsundersökning från företaget Verian den 4 januari 2024. Stödet har hållits på samma nivå under de senaste undersökningarna. Det är många som reagerat starkt på utvecklingen.
Vi hoppas att regeringen Orpo tar sitt ansvar och slutar avfärda saklig kritik av de ensidiga utarbetade lagstiftningsåtgärderna. Det behövs öppenhet för att lyssna på olika perspektiv för att möta de utmaningar Finland står inför.
Elin Sundback
