Vi rullar in i miljonstaden Warszawa som har tagit emot oerhörda mängder flyktingar, skymningen börjar falla och några som steg på bussen redan i Lublin befinner sig nu i det där lite overkliga gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Blinkande stadsljus, människor som roar sig, skrattande ungdomar, inte mycket i huvudstadens vardagliga liv skvallrar om det pågående kriget i grannlandet. Men så kör vi in på något som ser ut som ett gigantiskt industriområde – det är det inte – det är en enorm flyktingcentral och mottagningscentral för humanitär hjälp.

Vi parkerar bussen, militär personal berättar om områdets regler, det är förbjudet att fotografera de stora sovsalarna där tusentals och åter tusentals flyende har hittat sitt tillfälliga hem. En regel som är lät att respektera.

En bit bort hittar vi ”vår” port – D8. Bussen backar in i en ofantligt stor hall, fylld av hjälpsändelser, plötsligt känns en buss fullproppad med varor som en fis i rymden.

– But it´s not, this really helps, säger en av volontärerna som omedelbart tar med sig lådan med medicin till en avdelning.

Maktlösheten

När bussen är tömd, vilket med många händers hjälp går otroligt snabbt, kör vi runt magasinen. Där väntar ännu ett 20-tal ukrainare på att få komma till Åland. Alla som ska med ska finnas på den förutbestämda listan, något som ska visa sig bli ett problem.

Det är trångt, det är kallt, det råder ett direkt kaos. En högst treårig pojke skakar betänkligt, huruvida det beror på den kaosartade och stressade situationen, eller kylan, får förbli osagt. Han och hans mamma vill in i bussen, alla upprepar sina namn högljutt – som om vore det ett mantra – och vill höra att de finns på listan. Jag placeras som ”dörrvakt” vid den bakre ingången – två äldre kvinnor, ett par unga kvinnor och en tjej i de lägre tonåren försöker gång på gång övertyga mig om att de vill till ”Finlande”.

Maktlösheten är total, självklart vill de stiga på bussen och lika självklart vill jag släppa in dem. Tonåringen tittar mig rakt i ögonen med en vädjande blick, hon viker inte en tum – jag tänker inte längre, jag bara känner. Till slut tar Christian Ekström till orda och förklarar sansat att det kommer ytterligare en buss dagen efter, en buss som också ska till Finland. De ser inte övertygade ut, men vår buss är absolut fylld till bristningsgränsen, det vore rentav brottsligt att låta fler åka med mer än 1.200 kilometer, utan en dedikerad plats.

Härdsmältan

Jag backar in i bussen, som för att hålla uppsikt över de som ännu vill följa med oss. Det karaktäristiska ljudet när pneumatiken stänger bussdörren funkar nästan som en väckarklocka. Transen bryts liksom, och jag kan inte annat än se tonårstjejens desperata blick framför mig, jag går igenom en kort härdsmälta och för första gången på resan kan jag inte längre stålsätta mig – det brister.

Vi är flera som får samla oss snabbt, det finns nypåstigna människor ombord som behöver hjälp. Flera visar sig må dåligt, en ung pojke är likblek redan när han stiger på, ”det här slutar inte bra”, hinner jag precis tänka när vår hjältemodiga sjuksköterska, Elena Moskalets, plötsligt ropar att hon behöver hjälp. Det är den unga och bleka killen som spyr ohämmat.

Elena Moskalets sköter osjälviskt om honom, och alla övriga som blir sjuka av en eller annan orsak. Hon springer i korridoren med kräkpåsar, hämtar medicin, elektrolytdrickor och åksjukepiller – kort sagt agerar hon hjälte.

Berättelsen

Timmarna går och vi vinner mark för varje minut. Anna Solomko har suttit tyst hela resan. Hon sitter i stolen intill min, och när många andra har slumrat in börjar vi samtala. Hon berättar om flykten från hemlandet, om hur flyglarmen kom allt tätare när trupper närmade sig hennes hemstad. Det är en tung, men oerhört viktig, berättelse att lyssna på.

– Till slut vågade vi inte sova på grund av rädslan att missa flyglarmen, säger hon.

Hon har släkt i Kanada, i USA och i Grekland, och först övervägde hon att försöka ta sig till USA, men pappersexercisen blev övermäktig.

– Då fick jag erbjudandet om Åland, och jag hade ju besökt Åland via jobbet förut, för ungefär 15 år sedan.

Hon nappade på erbjudandet, resten är historia redan. I övrigt säger hon att många av ukrainarna är rädda för att ta sig till Finland, och jag förstår först inte riktigt orsaken, men när hon förklarar att den mer än 1.000 kilometer långa gränsen till Ryssland skrämmer många – ja då är det plötsligt lättförståeligt.

I skyddet av nattens mörker berättar hon sin historia om sin kvarlämnade make och son, berättelsen är både grym och rå – men just här och nu ser den ut att få ett uthärdligt slut.