Fredrik Rosenqvists bok om rederiet Birka Line (1971-2020) är egentligen en utmärkt företagshistorik. Men ”Prinsessor och Drottningar” saknar närvaro, puls, människor. Författaren vill förmedla aktieägarnas engagemang och sammanhållningen på fartygen men anonymiserar tyvärr berättelserna.
Företagshistoriker brukar vara beställda av företagsledningen – ofta på vd:s initiativ – och vd brukar sedan minutiöst övervaka författarna och texterna – oftast för att själv framstå i bästa dager.
Därför är det befriande att Fredrik Rosenqvist saknar uppdragsgivare, att han är fri att själv avgöra vad som är viktigt och vad som kan lämnas bort. Ingen vd-censur här inte.
Han har gjort ett gediget jobb och åländska läsare som själva varit med på resan både som ägare av ”smörgåsaktier” och som passagerare på de många Birkafartygen känner snabbt igen sig och sträckläser boken.
Det handlar alltså om rederiet som Bror Husell, från Bertbyvik i Saltvik, Viking Henriksson, Fiskö Brändö och Thorbjörn Jansson, Ämnäs Finström (men också Wellington Nya Zeeland), grundar 1971. Birka Line Ab köper danska Prinsessan och börjar kryssa Mariehamn-Stockholm. Den 21 november i år var det exakt 50 år sedan Prinsessan gjorde sin jungfrutur på rutten.
Trafiken, marknadsförd som Ålands Linjen, blir en succé och Prinsessan den hetaste partybåten för stockholmarna, och ålänningarna. Spriten flödar, maten är god och det är hålligång på dansgolvet.
Prinsessans bar är enda utskänkningsstället där jag själv beställt en 16-a, alltså en drink med 16 centiliter sprit, förmodligen Bacardi eller vodka. Det blev bara en.
Yra av framgången köps systerfartyget Baronessan in året därpå för trafik på samma linje, Mariehamn-Stockholm, 1973 köps Freeport för trafik Stockholm-Helsingfors-Leningrad. Dessutom leasas Drottningen av svenska SJ, oljekrisen kommer och allt håller på att gå överstyr; Bror Husell tvingas avgå som VD, Thorbjörn Jansson som investerat allt han äger och har, tar över för att sedan lämna över till Gunnar Lundberg, bankmannen som reder upp härvan och får ekonomin på fötter.
Upp och ned går det. Spännande och initierat berättat; vi påminns om försöken att sälja både Prinsessan och Baronessan, affärer som stoppas av besättningarna på fartygen. 1977-1978 köps Finnhansa och blir nya Prinsessan, även den en veritabel succé på linjen Mariehamn-Stockholm.
I slutet av 1970-talet säljs Baronessan ändå, fartygets affärsmodell som byggde på att dela ut stora mängder fribiljetter till kryssningspassagerare som förmodas köpa massor av sprit och cigaretter, håller inte längre. En smugglingshärva nystas upp på Åland. Det är några ynglingar som brutit sig in i ett hus i Jomala och stulit 100 flaskor sprit, mer orkade de inte bära. När ägaren som arbetar ombord på Baronessan anmäler stölden tycker polisen att det är märkligt att han har så mycket sprit hemma. Vid en razzia hos mannen och hos fyra av hans kolleger på fartyget beslagtar polisen ytterligare över 1.000 flaskor sprit.
Den omfattande pensionärssmugglingen rullas upp. Anställda på Baronessan har anlitat svenska pensionärer som vid ankomsten till Mariehamn burit iland fulla ransoner av sprit och cigarretter och lagt i de anställdas bilar i hamnen. I gengäld har de fått sina biljetter 24-timmarsstämplade så att de i lugn och ro kan bära iland fulla ransoner vid återkomsten till Stockholm. Pensionärssmugglingen blir en jättenyhet i Sverige och från och med nu börjar tullen hårdbevaka att 24-timmarsregeln följs.
Så kommer 1980-talet med beställningen av Birka Princess. Anders Wiklöf har i tysthet börjat jaga Birkaaktier och köper i en storaffär ekonomiskt pressade Rederi Ab Gustaf Eriksons Birkaaktier. Han blir i ett slag rederiets största ägare och styrelseordförande. Ett halvår senare säljer han aktieposten till Trygve Eriksson för dubbelt mer än han betalade. En kanonaffär!
Så påminns vi om Wärtsilä Marines konkurs, här förlorar Birka Line pengar när det inte blir något av beställningen av superkryssaren Birka Queen, trots löften om motsatsen från finska staten genom handels- och industriministeriets mäktige kanslichef Bror Wahlroos som också är styrelseordförande i Wärtsilä Marine. Birkas aktier är nu listade på börsen i Helsingfors.
Efter rättegångar blir slutnotan ändå inte så stor, finska staten tvingas ersätta Birka Line och Trygve Eriksson investerar rederiets pengar i bland annat Optinova och vill sedan att Birka ska köpa korvskinnsfabriken Visko där han är huvudägare. Det avstyrs och i stället köper Birka aktier i konkurrerande SF-Line, majoriteten i ro-ro-rederiet United Shipping och en drös aktier i Rederi Ab Eckerö. Optinovaaffären och Viskoplanerna är helt utanför sjöfart och verkar märkliga för läsaren men Rosenqvist gräver inte vidare.
År 1991 dyker svensken Joachim Posener upp och vill köpa – och förmodligen plundra – Birka Line. Det hela slutar med att radarparet Trygve Eriksson och Sven-Erik Holmberg säljer sina Birkaaktier till Rederi Ab Eckerö. För pengarna köper Trygve Eriksson senare alla aktier i både Optinova och Visko.
Så där rullar det på. Varje gång Birka försöker växa, köper nya fartyg och vill växa österut, mot Helsingfors och Leningrad går det på tok. Som en förbannelse. Vi får se Gunnar Lundberg sluta av hälsoskäl. Han efterträds av Olof Bergroth. Sen kommer svenska tv-långköraren Rederiet där Birka Princess är modell för seriens Freja. Bra reklam. Bergroth lämnar för Kaj Grundström som sitter två år och efterträds av Wiking Johansson som efter tio år pensioneras och efterträds av Anders Ingves. Eckerö lägger ett bud på Birka och bolaget avnoteras från börsen. Brage Jansson tar över som VD.
Och så kommer pandemin och så är det slut. Birka Stockholm blev rederiets sista fartyg.
Som sagt en utmärkt företagshistorik.
MEN. Boken har massor av fina bilder men inga bildtexter med namn. Den viktiga, sammansvetsade personalen kommer inte till tals, ingen kommer till tals överhuvudtaget, vi hör ingen röst, ingen person som säger något av värde, inga berättelser. Rosenqvist har intervjuat 30-talet personer men väljer att anonymisera dem, ”för att skydda mina källor”, som han skriver. Det håller inte om man verkligen vill beskriva stämningen inom rederiet och på fartygen eller engagemanget bland aktieägarna.
Och så hade läsaren velat se listor över de 20 största ägarna för åren fram till Eckerös övertagande. Och grafer över omsättning och resultat för alla år. Då hade vi kunnat följa berättelsen bättre.
PS. En av de roligaste bilderna i boken är en reklambild från en fyrapersonershytt med två hög- och lågsängar på något av fartygen. Här, kan JAG berätta, ser vi Ålands egen svensktoppare Dan Eriksson och flickvännen Nica Mattsson ligga i varsin säng medan trummisen Lasso Haglund står och rakar sig och hans flickvän Ghita Häggblom ligger i sin säng och tittar i en broschyr. En mycket tidstypisk reklambild som för den observante visar att det är männen som ska krångla sig upp till överslafarna medan kvinnorna bekvämt lägger sig i nederslafarna.
Mosse Wallén