Stå upp för Klapphusbassängen!

Ålandstidningen ställer i lördagens ledare ”utveckling” mot ”kulturbevarande” och menar att argumenten väger tungt för att Klapphusbassängen skall ge plats för en förlängd kryssningskaj. Det är beklagligt att tidningen har så svårt att ge tyngd åt argument för bevarande.

Vi håller med tidningen att ”bevarandet skall ha ett syfte, inte vara ett självändamål”. Bevarandet av Klapphusbassängen har förvisso ett syfte och ett värde som också kan ge ett ekonomiskt netto. Det gäller att se saken i ett längre perspektiv.

På 1960-talet var det meningen att alla utom ett hus skulle rivas på dagens kulturstråk Södragatan. K-märkning räddade dem. Samma argument som tidningen i dag använder för förlängning av kryssningskajen användes av staden när Klintkajen skulle förlängas i norra ändan av samma strandpromenad. Trots protester lades Henlings hus och fina strandtomt i västerläge under betong för några meter kaj. Med återställd sandstrand och en ”Klintmors kaffestuga” (som en gång stod där) skulle det ha kunnat bli en grön oas för dem som jobbar och lever norr om Badhusberget.

Klapphusbassängen K-märktes inte för att den var en småbåtshamn – den funktionen hade den förlorat redan tidigare – utan som en del av en kulturmiljö som för tankarna till det förgångna precis som ledaren uttrycker det: ”Hur många har inte promenerat förbi och undrat vad det egentligen är för hamn?”.

I dag har Klapphusbassängen dessutom en ännu viktigare funktion. Det är den mjuka övergången mellan den kommersiella hamnen med mastodontiska skyways och kulturmiljön med sköljhusen, Pommern, Badhusparken och ÅSS.

Den som kommer längs Esplanaden ser Pommern över Klapphusbassängens vattenyta, inte över en betongkaj omgiven av koncentrationslägerliknande Schengenstängsel.

Lennart Grufberg, Ritva Sarin Grufberg, Guy Schåman, Sirkka Wegelius, Gunda Åbonde-Wickström, Jerker Örjans

Ledare: Bevarandet får inte bli ett självändamål

Kevin Eriksson skriver om skyddet av den så kallade Klapphusbassängen.