Musiksällskapet Bel Cantos storsatsning ”Beggar's opera” hade premiär i fredags på Kastelholms slott, en lämplig miljö för en av 1700-talets mest populära operor.
Om det nu kan kallas för opera, den egna beskrivningen ”komiskt musiklustspel” passar bättre. Dialogen är talad och musiken är mer folkvisor med lättillgängliga melodier som fäster.

Originalet skrevs av John Gay år 1728 med musikalisk bearbetning av Benjamin Britten.
I Bel Cantos uppsättning har den debuterande regissören Jenny Carlstedt flyttat handlingen från London till Sunds undre värld.
I centrum står stråtrövaren och kvinnotjusaren Macheath (Leonarde Brändström). Han gifter sig med Polly Peachum (Elisabet Fellman), dotter till Mr Peachum (Rolf Granlund) som sysslar med stöldgodshandel.
När Mr och Mrs Peachum (Erica Danielsson) får reda på att deras dotter gift sig blir de rasande och börjar konspirera om hur de kan röja undan Macheath.
Några turer senare blir Mcheath arresterad och skickad till Kastelholmsfängelset för avrättning. Men ännu väntar förvecklingar och loppet inte kört.

Ensemblen är nästan lika talrik som publiken, den levande orkestern inräknad är det över 30 personer inne på scenen samtidigt.
Samtliga medverkande bidrar genom att ta sina roller på allvar, även de som inte har repliker och fungerar som statister i bakgrunden. Det ger ett maffigt och levande intryck, och när alla rösterna bildar kör lyfter nästan slottstaket.

Erica Danielsson har enorm kraft i brösttonerna och Elisabet Fellman imponerar med sitt finstämda vibrato.
Leonarde Brändström är den ende i ensemblen som är professionell musikalartist, hans lyskraft är stark och bidrar rejält till att höja föreställningens nivå. Med sprudlande energi ger han liv åt den charmige Macheath men behärskar också de mer innerliga och sorgliga scenerna.
Föreställningen är välsjungen och det finns flera klassiskt skolade röster som gör fina sånginsatser. Men flera av de medverkande är nybörjare inom skådespeleri och vid några tillfällen märks det att det är en utmaning för vissa.
Jenny Carlstedt har bantat ner speltiden till en timme vilket är ett välbetänkt val. Handlingen håller ändå, och hade föreställningen varit dubbelt så lång hade det kunnat bli för krävande för skådespelarna och lett till försämrad kvalitet.
Nu klarar de av att hålla publikens uppmärksamhet från början till slut, även barnen i publiken kunde ta till sig handlingen och koncentrerat följa med.

Den åländska uppsättningen av ”Beggar's opera” är inte det minsta högtravande. Humorn är grov, tempot snabbt och gesterna stora.
Situationskomiken lockar publiken till skratt och allra bäst går de åländska referenserna och dialektala uttrycken hem, som ”har du blivit alldeles kolli, Polly?” och ”nu far vi till Mattas och äter ost!”.
När den stilige Macheath förför damer åt höger och vänster blir det så uppsluppet att det gränsar till Stefan och Krister.
Uppsättningen fungerar bra, den är genomarbetad och underhållande. ”Beggar's opera” är en både ambitiös och lättsam satsning som förtjänar fler föreställningar.