Paret Granlund, Lisbeth och Daniel, arbetade vid Ålands centralsjukhus då de fick en kallelse att åka ut i världen som sjukvårdare. De for till Tanzania och arbetade till en början som sjukvårdare ute i olika byar. Först kom de till en gammal missionsstation i Uyovu och arbetade där som sjukvårdare i tre år.
– Vi har också arbetat med massajer på Massajstäppen i ett år. Vi åkte runt med mobilt hälsovårdsfordon. Sedan behövdes ett föreståndarpar till ett barnhem för barn som förlorat sina mammor. Den allra första tiden där såg vi det värsta man kan se och vi förstod hur svårt utsatta barn var i dessa situationer, säger Lisbeth.
Paret jobbade fyra år på barnhemmet. Innan de skulle åka hem besökte de länets residensstad för att säga adjö. Där fick de veta att de skulle få möjlighet att bygga upp ett barnhem i Musoma.
– Vi for via myndigheterna i Musoma och fick där veta att staten skulle ge mark till ett barnhem men vi skulle få bygga upp det själva. Tack vare hjälp från bland andra Tore Karlström, som varit en eldsjäl, finska staten och församlingar i form av bidrag och andra frivilliga gåvor. Dessa pengar gick även till personalkostnader, mat och andra saker som behövs för att ta hand om små barn, säger Lisbeth.
När barnhemmet väl var klart tog de till en början emot 30 barn men minskade sedan antalet till 20.
– Det var barn som var nyfödda till barn som var två år. Vi bestämde att det var de allra minsta som kunde komma till oss, säger Daniel.
Kontakt med familjen
Kriterierna för att få komma till barnhemmet var att mamman dött vid förlossningen eller kort därefter.
– Vi krävde också ett intyg från de sociala myndigheterna att mamman dött och att barnet inte hade någon möjlighet att överleva om det inte fick komma till oss, säger Lisbeth.
Under tiden barnen var på barnhemmet fick de ha kontakt med den övriga familjen för att de, den dag de kunde lämna barnhemmet, skulle känna igen familjemedlemmarna.
– Barnen fick lämna barnhemmet senast vid tvåårsåldern och åka hem. Då familjemedlemmarna kom på besök informerade och undervisade vi dem om vikten av hygien och mat, säger Lisbeth.
Då ett barn lämnade barnhemmet kom det genast in ett nytt barn som behövde hjälp.
– Vi kunde inte ta in alla som verkligen behövde hjälp. I stället fick vi ge instruktioner. Alla barn har ett värde men vi kunde inte hjälpa alla, säger Lisbeth.
Med så många små barn var det ett dygnet runt-arbete. Med ökad befolkning och sjukdomar som malaria och lunginflammation var det många små som behövde hjälp då deras mamma dött.
– Jag måste ändå säga att jag skött de barn som kommit till barnhemmet som om jag fött dem själv, och den glädje vi känt då de blivit så starka och kunnat återvända hem är svår att förklara, säger Lisbeth och får medhåll av Daniel.
Barnhemmet var en tillflykt för de familjer som i djupaste sorg kom med en nyfödd vars mamma hastigt ryckts bort.
– Hela släkten var engagerad i barnet och hur de skulle klara sig. Därför kändes de också extra bra då barnet kunde återvända, vilket var vår vision hela tiden, säger Lisbeth.
Vuxna barnhemsbarn återkommer
Under de 30 år som Daniel och Lisbeth arbetat på Musoma barnhem har de sett många barn komma och gå.
– Det har sedan varit fantastiskt att se hur de vuxit upp. En del har kommit tillbaka för att visa upp sin familj och berätta hur bra det gått för dem, säger Daniel.
– Jag fick inbjudan till ett bröllop från en 23-årig kille som varit på barnhemmet. Han ville att jag skulle komma eftersom han ansåg att jag varit hans mamma då han var liten. Med sådana resultat känns det som om man kunde hålla på hur länge som helst, säger Lisbeth.
Innan Granlunds återvände hem till Åland hade de också möjlighet att träffa den flicka som var den första som lämnade barnhemmet. I dag är hon 27 år, studerar och ska snart gifta sig.
– Det var fantastiskt att få träffa henne, säger Lisbeth.
När paret tagit beslutet att lämna Musoma och åka hem stängde de barnhemmet och överlämnade det till staten.
– Det är viktigt att lämna över licensen för barnhemmet till staten så att de sedan kan ge den till någon annan som tar över verksamheten. I dag vaktas området av vakter och en av våra tidigare anställda ser till huset. 
Det var den 8 februari i år som Lisbeth och Daniel gav över allt till lantrådet i Musoma i en ceremoni där hela administrationen från Musoma var representerad.
– Det kändes högtidligt och lite overkligt att lämna Musoma efter 30 år. Men nu är vi här och ska fokusera på vad vi har nu.
Kommer ni att åka tillbaka och hälsa på?
– Det kanske vi gör om vi får möjlighet men nu är Åland vårt hem. Vi har kommit hemifrån och hem om jag får säga så, säger Lisbeth.

Nina Eriksson