Hälsofrämjandet på Åland ordnar och har ordnat en hel del vandringar runt om på Åland. Dessutom har man även hunnit med att fira 40-års jubileum.
– Det firade vi lördagen den 3 september med kalas i skeppargården Pellas ladugård, säger Margareta Flink.
Cirka 30 personer har kommit för att delta i dagens vandring på stenåldersplatsen i Jettböle.
– Jag var på utställningen om Jettböle stenåldersplats i museet och tyckte att det skulle vara roligt att se platsen och få mer information. Därför är vi glada över att Jenni Lucenius kunde komma och guida oss, säger Margareta Flink.
Gruppen samlas vid Jettböle Bergmanstorp där man kommit fram till att det fanns bosättningar 3.300 år före Kristus.
– Det är ungefär 20 år sedan man kom över fornlämningar på den här platsen och konstaterade att denna plats är äldre än vad man tror och att både Jettböle I och Jettböle II är yngre bosättningsplatser, säger Jenni Lucenius.
Hon berättar att bosättningarna flyttats efter hur landstigningen skett.
– Boplatserna fanns nära vattnet och gärna med ett berg som skydd mot väder och vind samt mot fiender.
Jenni Lucenius ger deltagarna en bild av hur stort havet var på den tiden och hur små de få öar som fanns var.
– Tänk er att ni ger er ut på en seglats på öppet hav. Ni vet inte vart ni är på väg eller var ni ska landa med er farkost. De människor som kom hit måste ha varit riktiga äventyrare, säger hon.
Öster och väster möts
Jettböle stenåldersboplats i Jomala är den mest kända i Norden och den fyndrikaste i hela Finland. Fortfarande kan det finnas fynd kvar i marken trots att det skett ett flertal utgrävningar.
– Det var här som den kamkeramiska kulturen och den gropkeramiska kulturen möttes, säger Jenni Lucenius.
Det var Björn Cederhvarf som startade utgrävningarna i Jettböle I efter att en torpare råkat hitta föremål i marken som han inte riktigt visste vad var.
– Egentligen är det torparen som borde uppmärksammas mer i detta fall tycker jag, säger Jenni Lucenius och tar gruppen med sig till grunden av huset där torparen levde.
Gun-Lis Andersson är en av deltagarna och hon kom med för att få höra mera om stenåldersbostäderna i Jettböle.
– Jag brukar delta i Hälsofrämjandets vandringar och i dag är vädret dessutom fint. Det är också spännande att höra om stenåldersmänniskornas liv här, säger hon.
Nedanför Jettböleberget stannar Jenni Lucander och börjar berätta om människorna som levde på den gropkeramiska tiden.
– Det var här som öst och väst möttes. Den kamkeramiska- och den gropkeramiska kulturen. Man kan se i den gripkeramiska kulturen att man använt skärvor från den andra kulturen i sitt hantverk, säger Jenni Lucenius.
– Hur många stenåldersbostader finns det på Åland? frågar Maj-Britt Jansson som själv deltagit i utgrävningar tillsammans med bland andra Matts Dreijer.
– Mellan 50 och 100. Men inte fler än det, säger Jenni Lucenius.
Keramik, redskap och ben
Marken som Jettböle stenåldersplatser finns på ägs av församlingen och det är därför som det funnits så många fynd bevarade.
– Men 1926 fann en biolog att hela Jettböle hade blivit uppgrävd och att det fanns keramikbitar och annat framme. Det blev vite för församlingen eftersom man inte får gräva och förstöra på fornlämningsplatser, säger Jenni Lucenius.
Vid foten av Jettböleberget stannar hon och berättar att det är på denna plats man har hittat många fynd.
– Ni ser groparna här runt omkring. I dem har man hittat allt möjligt från keramik till rester av människoben. De hade gropar för det mesta. Man kan nästan tro att de var lite slarviga. I en av groparna hittade man människoben tillsammans med ben från bland annat sälar, säger Jenni Lucenius.
På grund av de fynden antog man en tid att gropkeramikerna var kannibaler.
– Men det har man inte kunnat fastställa helt. Trots att benen splittrats och delats vid lederna på samma sätt som man delade upp ett fångstdjur. Man har inte heller kunnat fastställa om det är gjort efter att personerna avlidit eller om de avlidit av skadorna, säger Jenni Lucenius.
Men det är inte bara benrester som man hittat utan också ett helt skelett. Det låg i en egen grav och var intakt.
– Det är Finlands enda bevarade stenåldersskelett och finns i dag på Nationalmuseum i Helsingfors. Men det är i så dåligt skick att man inte kan eller vill röra det. Men man har kunnat göra många undersökningar och tagit många prover. Man har ännu inte kommit fram till varför mannen begravdes på detta sätt, säger Jenni Lucenius.
Fortfarande en gåta
Kjell Johansson är också med på vandringen. Han har tidigare varit på föreläsning om stenåldersutgrävningarna och ville se platsen.
– Det är väldigt intressant tycker jag eftersom jag är intresserad av historia.
Det som kanske är mest berömt från utgrävningarna är de små brända leridolerna av både kvinnor och män som hittats på boplatserna.
– Det är ett 50-tal figurer som hittats här, säger Jenni Lucenius.
Det mesta om hur stenåldersmänniskorna levde och varför de samlade eller städade undan saker i gropar på boplatsen är fortfarande en gåta.
– Platsen här kan man beskriva som ett tonårsrum, en riktig röra. Om de verkligen levde så eller om det var deras sätt att städa undan vet man inte, säger Jenni Lucenius.
Mycket finns fortfarande att ta reda på och kanske det ännu behövs utgrävningar. Men några sådana är inte planerade inom den närmaste framtiden.
