”Vi står alla vid kanten av intets hav och väntar på vår tur. Ta vara på stunden, ty den är kortare än avståndet mellan läppar och mun… ” (Hafez e Shirazi, 1315-1390 e.f.)
När en blir allvarligt sjuk kan en bli att tänka extra mycket på de stora, viktiga och eviga frågorna; på livet och döden. 
Att tänka på sådana frågor har alltid varit intressant och fascinerande för mig. Då var det hela ingenting annat än bara ett ämne som man tänkte på ibland eller läste man om i poesiböcker och filosoferade i tankar om det. Men förra året blev det annorlunda. Jag blev sjuk och kände hotet av döden nära mig. Livets gnista minskade i mig och vardagens glädjestunder byttes ut till oro och ångest. Nu var det här inte några ord i böcker eller tankar i mitt huvud, utan en verklighet som stod rakt öga mot öga framför mig.
”Är jag på väg nu?” Undrade jag. Vad kommer att hända med min familj? Vad blir det med alla mina drömmar om framtiden? Var det här allt av min del av livet? Frågorna var oändliga. Det var svåra tider både för mig själv och min familj. Men med tiden, operationer och läkning har jag bearbetat det och mår nu bra.
Vår syn på livet och döden, som allt annat, förändras med tiden under vår uppväxt. Även olika generationer ser, uppfattar och upplever dessa frågor på olika sätt.
Var och en av oss har kommit till livet från ingenstans och dyker ner sedan till dödsriket till ingenstans. Livet som sig själv är en gåta, ett mysterium och som ligger mellan två stora frågetecken – före och efter livet – är vår stora och betydande tillgång. Det är dessvärre fruktansvärt orättvist kort.
Vi hinner knappt smaka färdigt på livets förrätt innan festen är slut. Men just det att man lever livet bara för en gång, gör att livet blir så underbart, enastående och spännande att leva. 
Sanningens verklighet är bitter: Du vet att din tur kommer snart. Du vet också att ingen annan kan ta din plats för döden. Tur så! Det kommer en vacker dag då dina ögon inte kan skåda solens uppgång på den ljusa morgonhimlen. Det spelar då ingen roll vem du har varit, var du levde, vilka dina föräldrar eller barn var. Det spelar inte heller någon roll vilken religion du trodde på, hur mycket pengar du hade på kontot eller vilket hus var som ditt hem.
Din saga, din resa har nått sitt slut. Du måste stiga av. Du är nu en del av de två stora frågetecknen.
Att stå då och då mitt under vardagens springande och tänka på slutändan, på det gapande mörka och mystiska intets hav som väntar på att sluka oss för gott, gör att man uppskattar livet mer. Efter några djupa andetag i den stunden, känner man sig lugnare och mer behärskad. Man ser att man inte behöver vara så stressad och ivrig som dagens samhälle kräver av en. 
Att sätta nya mål framför sig och sikta på toppar och åter toppar hela tiden gör att man glömmer det faktum att det inte finns något ”slutligt mål” för oss i den här världen. Livet är som en flod som bara går framåt och vi med det. Vi är inte här för att ”prövas” eller för att nå och uppfylla något heligt syfte. Det enda heliga som finns här är att älska livet och låta hjälpas till att andra ska göra det också. För det är just i samspelet med andra människor och djur och allt annat i naturen som vi själva mår som bäst.
Jag har inte heller – som så många andra före mig – hittat svar på alla de eviga frågorna men jag har lärt mig att se att våra resurser, våra krafter och framför allt att vår tillgång till tid är begränsad. Jag är åtminstone säker på en sak – att vi alltid står här, mitt i ögonblicket. Och det är just i den stunden som vi bör låta oss bli djupt medvetna om nuet. 
Vi bör stänga gårdagens dörr bakom oss och öppna drömmarnas fönster mot en bättre värld framför oss. Vi bör göra oss själva beredda på att ta vårt ansvar för vårt agerande på vägen dit.
“Ta vara på stunden vi har tillsammans, ty det finns ingen möjlighet att återträffas igen när vi har passerat den grinden…” (Hafez e Shirazi)
 
Ahmad Shafiei, företagare 
 

Ålandstidningen