Äganderätten är generellt stark hos gemene ålänning och det kommunala planeringsmonopolet är inflytelserikt. Utgående från denna verklighet planerar kommuner både privat och kommunal mark.
Flera åländska kommuner har köpt fastigheter för att planera dem för bostäder och industri. Resultatet har inte alla gånger varit lyckat och många tomter är obebyggda.
Kvar står kommunerna med fina bostadsområden utan invånare och utan nya skattemedel men framför allt med befintliga skattemedel fast i infrastruktur. Skattemedel som därmed sitter fast i asfalt och ledningar istället för att gå till vård, skola och omsorg.
Själva essensen i det kommunala självbestämmandet består i att kommunerna strävar efter fler invånare. Alla vill att kommunerna ska växa och få ökat antal invånare. Det är viktigt för att bibehålla attraktionskraften för såväl näringslivet, kommunen som samhället i stort. Hur kommunerna når målet finns det olika sätt för.

Hammarland, Saltvik och Finström, för att nämna några kommuner, har i stort valt en väg. Kommunerna planerar kommunala bostadsområden som sedan bjuds ut på den privata marknaden. Kommunerna konkurrerar med privata aktörer och deras försäljning av fastigheter.
Jomala kommun har däremot i huvudsak valt en annan väg. En väg där kommunen bistår det privata i planeringen men där ägandet av fastigheterna inte går över till kommunen. Där det privata bär affärsrisken och med den risken också möjligheten till vinst.
I ett samhälle där äganderätten av tradition väger tungt är det intressant att ett flertal kommuner valt att satsa skattemedel på att bygga bostadsområden. I synnerhet när vi ser att de mest lyckade exemplen på bostadsområden utanför Mariehamn är privatägda områden. Inte kommunala.
Visst finns förståelsen för att dessa kommuner söker nya invånare. Men är kommunerna de bästa aktörerna när det kommer till att veta hur folk vill bo? Ska kommunerna konkurrera med det privata? Ska kommunerna vara med och påverka fastighetspriserna, vilket de gör genom att aktivt erbjuda planerade tomter?
Givetvis är många av dessa frågor av ideologisk karaktär, men när kommunerna nu har det svårt ekonomiskt måste frågor ställas. I synnerhet när i övrigt välskötta kommuner som Hammarland måste avyttra tomter i brådskande ordning för att få loss medel, som Ålandstidningen rapporterade om förra veckan. Har kommunerna verkligen sökt privata lösningar eller har de suttit med gamla lösningsmodeller?
Jomala har sökt nya vägar och lyckats. Här är partnerskap mellan det privata och det kommunala vanligt förekommande och kommunen hade inte varit en tillväxtkommun utan dessa privata bostadsområden.
Visst spelar andra faktorer in som närheten till Mariehamn till exempel. Ändå kvarstår faktum att genom att låta det privata bära affärsrisken har inte Jomala kommun låst fast skattemedel i kommunala bostadsområden. Kommunen har fått nya invånare och attraktivt boende har skapats samtidigt som marknaden har fått sköta prissättningen.

Alla kan inte vara bra på allt. Kommuner är inte bra på att bedöma fastighetsmarknaden. Däremot är det i kommunernas intresse att få fler invånare. Med det som utgångspunkt finns det mycket att lära inför kommande satsningar på bostadsområden. För satsningar behövs om Åland ska fortsätta växa, men det bör ske i ett samarbete mellan det privata och kommunen i fortsättningen. Det gynnar samtliga involverade.

Daniel Dahlén