Att den åländska autonomin, trots sin unika folkrättsliga bakgrund, är kraftigt underutvecklad jämfört med till exempel de nordatlantiska autonomierna är ett väldokumenterat och givetvis samtidigt ett sorgligt faktum.

Åländska professorn Maria Ackrén noterar att Åland stampar på stället medan både Färöarna och Grönland har en ständigt pågående utveckling av sina respektive autonomisystem. Den grönländska utvecklingen är särskilt dramatisk.

Eftersom Åland håller på att bli rejält akterseglat får vi förr eller senare en situation där till exempel samarbetet på nordisk nivå blir lidande för Ålands del. Varför ska egentligen våra nordatlantiska kusiner bry sig om ett Åland som saknar ett påtagligt politiskt utrymme? Åland får i dag vara kusinen från landet som har ytterst lite annat än ett socialt kapital att bidra med i umgänget med andra autonomier.

Det är tyvärr bara att konstatera att Finland inte är berett att medverka till en fortlöpande utveckling av den en gång påtvingade autonomin. Det är svårt att komma till en mer positiv slutsats i ljuset av hur processen med Ålands fjärde självstyrelselag sett ut de senaste 12 åren. Till och med det som finlandssvenske professorn Jan Sundberg träffande beskrev i denna tidning den 17.02.2024 som rena ramar ”petitesser” blir i den finska kontexten oöverkomliga hinder för att komma ålänningarna till mötes.

Hur länge kan vår autonomi stå stilla utan att samhällsutvecklingen påverkas negativt? Var och en förstår att dagens självstyrelselag med rötterna tillbaka ända till 1980-talet, behöver en allmän modernisering.

Två saker anser jag dock vara allmängiltiga för Ålands del. För det första att den ”vanlige” ålänningen varken bryr sig eller känner engagemang för stärkt självstyrelse. Tvärtom förefaller det som att den närhet vi har mellan gräsrötterna och dagens beslutsfattare på Åland främst på grund av några olyckliga politiska beslut lett till att förtroendet för lagting och regering skadats.

I Finland har dåliga beslut gett upphov till miljardförluster för samhället och otaliga it-projekt har antingen strandat eller blivit enormt mycket dyrare, allt utan större uppståndelse. På Åland noteras och personifieras dylika händelser med eftertryck – närdemokratins omedelbara konsekvens.

För det andra hinner inte åländska beslutsfattare fundera över vad den kalla handen från Helsingfors egentligen innebär på lång sikt. Vardagen upptas i stället till chockerande stor del av att kämpa för åländska intressen inom ramen för nuvarande uppdelning av kompetens mellan Mariehamn och Helsingfors.

Till denna del räcker det med att peka på två aktuella och samtidigt oerhört principiellt viktiga konflikter med i första hand det finska finansministeriet: dels att Åland i stöd av gällande självstyrelselag borde erhålla en i sig överraskande men ändå välkommen extra inkomstöverföring om 47 miljoner euro, dels att Åland borde få de miljoner som de åländska rederierna tvingas betala i form av så kallade utsläppsrätter.

Ålands egna förträffliga forskningsinstitut Åsub konstaterade för en dryg månad sedan att förslaget till statsbokslut leder till att avräkningsbeloppet till Åland kommer att stiga kraftigt eftersom hela 10 miljarder i tilltänkt elstöd aldrig användes under fjolåret. Från finansministeriets sida har det dock redan gjorts uttalanden om att det är ”osannolikt” att Åland ska få dessa extra 47 miljoner baserat på statsbokslutet för år 2023.

Det är givet att en extra överföring till Åland kommer att väcka starka reaktioner men bör inte alltid rättsstatliga principer högaktas? När ett åländskt rederi förlorade en skattetvist med staten gjorde den utdragna processen att Åland gick miste om många miljoner i förlorad skattegottgörelse. Då hördes det inget annat från Helsingfors än att systemet måste följas, det vill säga att det inte gick att i efterhand rätta till effekterna av den slutliga beskattningen för ett visst år.

Oavsett utgången av sistnämnda konflikt, är det de ekonomiska konsekvenserna av EU:s utsläppshandel som är helt avgörande för hur Åland ska klara av den nödvändiga gröna omställningen.

Ifall Åland kan påräkna sig intäkter om cirka 20 miljoner per år, skapas förutsättningar både för att bidra till rederiernas omställning till nya drivmedel och byggande av den infrastruktur som eldrift av bilar och färjor kräver. Värsta tänkbara scenario är att allt slutar med att Åland i stället erhåller några hundratusen euro per år och därmed försvinner förutsättningarna för att uppfylla allehanda EU-krav. Kommer finska statsintressen igen att övertrumfa den i sig självklara rättsliga grunden där både Ålandsdelegationen och Högsta domstolen slagit fast att utsläppshandeln är lagtingets behörighet?

Det är drygt 50 år sedan en av åländsk självstyrelses främsta gestalter Thusse Eriksson gav ut pamfletten ”Så tillkom Ålands självstyrelse och så försvaras den”. Jag vågar påstå att rubriken aldrig tidigare haft större relevans än i dag 2024. I nästa debattartikel ska jag förklara bakgrunden till detta påstående.