För Lasse Sundström föddes jaktintresset redan som liten pojke när han tillsammans med sin morfar lärde sig jaga sjöfågel. Han minns det med värme och som roliga, givande dagar. Men när han var 12 år ung flyttade familjen från Iniö i den åboländska skärgården till Åland. Eftersom Lasses pappa inte jagade, och familjen inte hade någon mark på Åland, föll jakten i glömska under ungdomen.

– Jag gick i skola och pysslade på med annat, träffade min före detta fru och fick barn. Jag tänkte inte så mycket på jakten där och då i livet.

Köpte första hunden

Men en dag, sisådär 15 år senare, kom plötsligt en inbjudan från en kollega som bad honom följa med på harjakt. Lasse fick låna en bössa och efter två skjutna harar den dagen var han fast.

– Jag följde efter min kollega som en igel efter det, säger Lasse och skrattar gott åt minnet. Jag skaffade jaktkort nästan direkt.

Sedan dess har det blivit otaliga timmar i skogen. För jaktlaget i sin hemby har han sedan år 1986 fällt över 400 rådjur, en siffra som sätter honom på en säker tronplats.

Några år in på jaktintressets pånyttfödelse skaffade Lasse sin första jakthund, en beagel vid namn Donny. Tillsammans började de åka på jaktprov, och inom kort hade Lasse väckt liv i den sovande klubben Ålands beagelklubb.

– Men sedan försvann hararna från Åland, och nästan alla som hade harhundar började byta till tax i stället. Så gjorde även jag.

Att gå jaktprov med Donny väckte mersmak, och Lasse började mer och mer intressera sig för bruksgrenar för hundar. Han gick en domarkurs, och är nu en av Ålands mest aktiva drevdomare.

– Jag har även hållit kurser för andra som vill bli domare. Men jag lägger mindre tid på sånt nu, säger han.

Från en karriär till en annan

Lasse har hunnit vara pensionär i tolv år. Han lämnade en karriär till havs bakom sig, men trivdes så bra med sitt jobb att han egentligen inte kände något större behov av att gå i pension.

– Jag tyckte om livet till sjöss. Att jobba en vecka och sedan vara hemma en vecka passade mig. Det gav mycket tid i skogen den lediga veckan. Men dagen var kommen till sist, och det var dags att kliva i land.

Men sysslolös skulle han inte bli som pensionär. Han bytte en karriär mot att satsa på en annan, nämligen hunduppfödning. Även om han inte ser hunduppfödningen som ett jobb, har det ändå blivit en stor merit på hans cv.

– Jag sniffade på det här med hundavel redan innan pensionen, men sedan hade jag tid att gå fullt ut. Jag tänkte väl egentligen aldrig ha en kennel, men jag hade duktiga hundar och folk ville ha valpar. Eftersom jag ville vara seriös var kennel det enda alternativet. Jag vill ha kvalitet på mina hundar, med fina bruks- och jaktegenskaper.

I dag har tio kullar med sammanlagt 55 valpar lämnat Lasses hem. Han har personlig kontakt med varje ny ägare, och följer med nyfikenhet och entusiasm valparnas väg genom livet.

– Jag är med och stöttar både hund och ägare hela vägen, hela hundens liv. Det är en ära att få bli vän med hundköparen. Men jag säljer ju inte bara hunden till gubben som ska jaga med den, det är viktigt för mig att även frun är lika entusiastisk över nya familjemedlemmen. Annars blir det inte bra.

Att Lasse tar väl hand om sina hundköpare råder det inga tvivel om. För den som reser längre vägar öppnar han upp sitt hem, och bäddar i sitt gästrum.

– På det sättet får de vara nära hundarna, och vi kan lära känna varann lite bättre.

Kennelns framtid ännu oviss

Men livet med en kennel tar mycket tid, och med fyra egna taxar blir dagarna sällan långtråkiga. När det inte är jaktsäsong ses Lasse dagligen promenera vägarna upp och ner i sin hemby tillsammans med sin lilla jaktliga i koppel.

– Det håller mig ung och alert, säger han och skrattar.

Kennelns framtid är något Lasse på senare tid har börjat fundera lite extra på.

– Mina barn kommer inte ta över den, och mina barnbarn är för små. Jag får väl sätta upp en lapp vid busskuren i byn. ”Vill någon ha en kennel? Dags att börja inskolningen nu!”.

Lasse skrattar åt tanken, samtidigt som som en snabb melankolisk blick sveper genom hans ögon.

– Jag förstår ju att jag inte alltid kommer kunna ligga på golvet och förlösa valpar, jag fyller ju 80 om några år. Men det håller en i gång, och jag får äran att träffa massor med likasinnade människor. Det vill man ju inte ge upp sådär bara.

 

Högsta utmärkelsen för en kennel

Hemma hos Lasse pryds väggarna av rader med diplom, utmärkelser och pokaler. Det är många år av kvalitetssäker hunduppfödning som lett honom till ett av dessa priser – Lauri Vuolasvirta-priset. Den högsta utmärkelsen en uppfödare registrerad i finska kennelklubben kan få. Det krävs en hel del av uppfödaren för att nå upp till detta pris, och ansökningsprocessen är omfattande och ställer höga krav på kenneln.

– Man kan bara få denna utmärkelse en gång per ras. Det är uppfödaren som får det här priset, men mina hundar Carisma och Caliber har båda bruksavelspris i guld och då är det hunden själv som får priset.

Även om diplomen i sig inte är vinningen i det hela för Lasse, betyder Lauri Vuolasvirta-priset ändå lite extra mycket. Det är nämligen beviset på att han nått sitt mål.

– När jag startade kenneln satte jag upp målet att hälften av alla mina valpar ska bli champions, och det har hållit sig.

För stafettpinnen vidare

En av Lasses stora passioner i livet har varit det han beskriver som äran att få leda jaktlaget i sin hemby. Under hans år som jaktledare har han fått se många jägare gå från små knattar i skogen till engagerade och duktiga skyttar som bidrar till att hålla rådjursstammen i skick. Hur han fick uppdraget som jaktledare från första början är något han skrattar gott och länge åt.

– Det började med vår flytt till byn. Min dåvarande fru hittade en annons i lokaltidningen om en tomt i Lemland med jakträtt, och det var jakträtt jag ville ha. Vi köpte den, och år 1986 började vi bygga vårt hus. Nästan direkt blev jag medbjuden i jaktlaget, och året efter fick jag ett samtal att jag blivit vald till jaktledare – utan att ens ha vetat att jag var nominerad.

Han tar en paus i sitt berättande och ser märkbart rörd ut. Ett flertal gånger understryker han den fina gemenskap han flyttade in i, och hur fint det var att få bli en del av den.

– Mottagandet i byn var så otroligt fint. Alla var så välkomnande och jag kände mig snabbt som en del av gemenskapen.

Lasse såg utnämningen till jaktledare som en stor ära, och har under sina år lagt ner mycket tid och engagemang i uppdraget – även utanför skogsbrynet.

– Jag drog bland annat i gång rådjurshipporna i byn. I början turades vi om att vara hos varandra, men det gick lite vilt till ibland så vi flyttade sedan till Valborg. Alla i byn var bjudna, hela familjerna, och vi hade alltid orkestrar som spelade. Det var rådjurssoppa, tårta, lotteri och styrdans. Det var alltid väldigt trevligt! Men utmed åren avtog intresset, och i dag finns rådjurshippan inte kvar längre. Man kan ju hoppas att nästa generation väcker liv i den igen.

Nu gör Lasse sig redo för att lämna över jaktledarmanteln till näste man. Han ser tillbaka på nästan 40 år som jaktledare med enbart glädje.

– Men någon gång måste det ta slut. Det är bättre att komma på det själv innan de yngre killarna tröttnar helt och släpar ut en, säger han och skrattar.

Bara njuta av jakten

Vad framtiden kommer föra med sig annat än några valpkullar till är Lasse rätt nöjd över att inte veta. Han ser framemot en jaktsäsong i höst där han enbart kan njuta av jakten, utan det administrativa ansvaret som följer med rollen som jaktledare.

– Även om hunduppfödning är en mycket givande hobby, så tar det också mycket tid. Men om det är något jag har mycket av så är det just tid.

Lasse reser även mycket runt i Norden och deltar i olika tävlingar med sina hundar, något han hoppas kunna fortsätta med länge ännu.

– Hundtävlingarna har tagit mig till många fantastiskt fina platser. Det är jag tacksam för.