Henrika Lax är fascinerad av tid. Hon försöker fånga, avbilda och förklara den. Just nu är aktuell på Kakelhallen med målningar som rör på sig. Landskapet, färgen, tiden och människorna. Ingenting står still.
KONST Tänk dig att du sitter i en bil och har blicken fäst på vägen framför dig. Detaljerna är tydliga. Svänger du däremot på huvudet och riktar blicken åt sidan flimrar landskapet förbi som en utsuddad massa av färger, växter, träd och hus.
Prövar du dessutom att fotografera det förbipasserande landskapet blir föränderligheten ännu tydligare. Detaljerna söndras och raderas ut. Fotografiet blir suddigt.
Inget står still
När man tittar på Henrika Lax målningar på Kakelhallen upplever man en liknande känsla. Träd, gräs och hus tycks vara gäster eller tillfälliga besökare som råkat fastna eller flyga i färgen, likt landskapet som flimrar förbi genom bilens sidorutor. Bilden utanför slits sönder i övergången från ett nu till ett annat nu.
Målningarna är vackra och drömlika. Hennes ärende att berätta att ingenting någonsin står still.
I utställning blandas det förflutna, nuet och framtiden med varandra. Svårast är att veta vad som är vad.
Vart tar nuet vägen?
Det erkänner Henrika Lax att hon själv har problem med, när vi träffas i Kakelhallen, där hon öppnar sin utställning på torsdag kväll.
- Att fånga nuet är nästan omöjligt, säger hon. Jag har funderat över hur långt nuet egentligen är. Handlar det om en sekund, två eller flera?
Hon har ofta många frågor i huvudet. Det är dem hon söker svar på med konstens hjälp. Men svaren hon får väcker ännu fler frågor.
-Jag åker genom bekanta landskap som ändå varje gång är nya. Färgsättningen växlar. Årstiderna avlöser varandra. Varje höst är olik den andra. Vinden skapar rörelse eller riktning eller är helt stilla. Molnen kommer och går. Allting förändras hela tiden. Vart försvinner det vi just upplevde? Och kommer det tillbaka igen?
-Dåtiden och framtiden är bara en produkt i ens sinne. Men tidsmässigt är det som befinner sig närmast mig svårast att se, att bedöma och veta någonting om, säger hon.
Världens långsammaste yrke
Med sitt korta, svarta hår, utförliga analyser, stora leende och skarpa blick känns hon som en blandning av en konstnär och akademiker.
Och faktum är att Henrika Lax lika gärna hade kunnat vara forskare.
Hon har examen i konst, nordisk litteratur och kvinnoforskning, och läser man hennes utställningstext slås man av hur språket liksom slingrar sig runt bilderna som en tät analys.
- Jag valde konstnärskapet, säger hon, efter som jag är mer intresserad av frågorna än svaren. Som konstnär kan du förmedla lättare en hel upplevelse, en känsla. Det är dessutom världens långsammaste yrke och jag hatar att stressa.
Tusentals fotografier
Men om Henrika Lax är överdrivet långsam, är hon knappast lat. Till sin utställning har hon fotograferat tusentals bilder som hon utgår från i sitt skapande. Urvalsprocessen har tagit flera år.
-Fotona bär ansats till rörelse, hur jag än försöker fokusera och skärpa. I den långsamma begrundade tidens värld, måleriets värld, ser jag på fotona där presens har blivit imperfekt. Allt bär parallellt på framtid, förmultelse och död.
Även tekniken är omfattande och tidskrävande.
- Varje pigment beter sig på olika sätt och målar du med två sekunder mellanrum ser det annorlunda ut än om du låter det gå två timmar emellan. Det gäller att hitta balansen, säger hon.
Nuet är viktigt
Sedan många år tillbaka har Henrika Lax varit bosatt både i Helsingfors och Lemland. Hon har blivit van med pendlandet, men drar ofta ut fel kökslåda på vardera stället.
-Landskapet formar människorna, säger hon. Här i vår värld där vi lever efter årstider tänker vi ofta cyklist. Medan människor i kulturer med jämnare klimat tänker på livet som mer linjärt.
Henrika Lax utställning heter "Motus" och är latinets ord för rörelse, en handling som för oss vidare i tid och rum.
Hon säger att närvaron i nuet är otroligt viktigt. Lever hon som hon lär?
-Ja, jag försöker verkligen. Jag vill kunna se tillbaka på varje dag som gått och vara nöjd, även om jag skulle dö i morgon, säger hon.

Ålandstidningen