Förverkligandet av Kommunernas socialtjänst (KST) är på slutrakan. Alla sexton åländska kommuner ska ta ställning till det grundavtal som reglerar det kommande samarbete inom all socialvård förutom barn- och äldreomsorgen som blir kvar hos primärkommunerna. De flesta kommuner är beredda att godkänna avtalet. Jomala kommun och Mariehamns stad är de två kommuner som gör mest motstånd.

Intressant att notera är att de båda ledande tjänstemännen i de två kommunerna varit ytterst drivande i motståndet mot KST. Båda hävdar att avtalet inte är fördelaktigt ur deras respektive kommuns synvinkel. Deras bedömning grundar sig inte på vilka fördelar KST kan tänkas få för de stora grupper av medborgare som har rätt till socialvård och att samma nivå på socialtjänster ges till brukarna oberoende av hemkommun.

Nej, de båda ledande tjänstemännen pratar nästan enbart om makt och pengar. Grundlagens bestämmelser om att alla ska behandlas lika förefaller vara helt sekundärt. Lagen om KST verkar likaså irrelevant för de båda tjänstemännen.

I Jomala betonas att kommunen ekonomiskt förlorar på reformen. Så kan det vara. Man ska i detta sammanhang komma ihåg att Jomala undvikit att bygga hyresbostäder bland annat för att hålla ner sina sociala kostnader. Jomalabor som har sociala rättigheter har i många fall flyttat till staden.

Det är inte mer än rättvist att Jomala betalar en större del av den gemensamma sociala kostnadskakan. Det är dags att Jomala tar sitt sociala ansvar.

Jomala är rädd att inte få tillräckligt med makt och inflytande i det kommande kommunalförbundet KST. En mera relevant fråga är hur Jomala vill samarbeta i KST för att uppnå KST-lagens höga ideal och målsättningar? Makt för maktens egen skull eller för att vara emot och stoppa kommunala reformer har vi tillräckligt av redan.

I Mariehamn har den högsta tjänstemannaledningen motarbetat KST först genom att förklara att kommunalförbund är av ondo. Sedan föreslog man en modell där staden skulle vara värdkommun och andra kommuner skulle köpa tjänster av staden. Pannkaka blev det av den modellen.

Nu är man sur över att man misslyckats i förhandlingarna om hur KST ska finansieras. Stadsledningen har arbetat emot KST trots att en majoritet i stadsfullmäktige för flera år sedan beslöt att stadsledningen skulle arbeta för och spela en konstruktiv roll i förverkligandet av KST.

De ledande tjänstemännen i Jomala och Mariehamn agerar mer som politiker än tjänstemän. Den närmaste kretsen av politiker har lätt att dansa runt hövdingarna och glömmer Ålands handikappförbund (cirka 2.400 medlemmar), Rädda barnens krav på gemensamt barnskydd, Ålands omsorgsförbunds synpunkter och Talentias önskemål. Alla dessa som vet vad saken gäller vill ha KST.

Är det inte brukarna vi politiker ska lyssna till i denna fråga i stället för en par högavlönade tjänstemän som tappat kontakten med den verklighet de flesta av oss lever i. Att redan tillräckligt många kommuner godkänt grundavatlet för KST gör Jomalas och Mariehamns tjänstemannamotstånd patetiskt.

KST är ännu ett exempel på att vi har för många kommundirektörer och för svaga politiker.

Barbro Sundback (S)

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Kaj L, tydligt och bra skrivet den 29 november. Det överensstämmer med dagens verklighet. Vi behöver varandra, nu och i framtiden. Tillsammans är vi starkare och man kan inte veta när man själv behöver hjälp och stöd från andra.

Karin

Stadsdirektören Barbara Heinonen och minoriteten i stadsstyrelsen bestående av Sara Kemetter (S), Tony Wikström (S) samt Jonny Andersen (Lib), försöker misskreditera majoriteten i stadsutvecklingsnämnden genom att låta det framstå som att nämnden

I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv).

I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal.

Benita Mattsson-Eklund skrev i Ålandstidningens ledare den 26 november om en viktig fråga som berör överkonsumtionen som belastar vår planet.

FN:s nya klimatrapport visar att det fortfarande är möjligt att uppnå Parisavtalets mål, men att ländernas klimatlöften måste skärpas. Men de fastslår också att Parisavtalet inte är tillräckligt ambitiöst och att ytterligare åtgärder krävs.

I denna tidnings ledare den 27.11 spekulerar skribenten över bevekelsegrunderna till den givmildhet som medföljer den annalkande julen.

Det har gått över ett år sedan den klimatrapport som väckte en stor del av världen kom ut.

Öppet brev till Tjuvskyttarna lördagen den 23 november 2019.

Black Friday och julhandeln. Bägges gemensamma nämnare som marknadsföringen i decennier utnyttjat, normaliserat och förstorat; vår tragiska och obesvarade kärlek till konsumtionen.

Med min budgetmotion nummer två med rubriken: ”Landskapsandelar och stöd till kommunerna” vill jag att avdraget för löne- och pensionsinkomster stryks. Det är den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, som någon kallade det.

Fler insändare