Rätten att stifta lagar är en av lagtingets största befogenheter. Det är mycket viktigt att lagarna har hög kvalitet. Lagarna ska alltså ge riktlinjer som kan definieras närmare i förordningar. I en förordning ges närmare bestämmelser om en lags tillämpning m.m.
Det kanske bästa exempelet på förordning är landskapsförordningen om trafikanvisningar, i praktiken regler om våra trafikmärken. Det är inte förnuftigt att gå igenom hela lagstiftningsprocessen då man avser att förändra något som gäller innebörden av våra trafikmärken.
Därefter kommer vi in på mera detaljstyrning, nämligen anvisningar, direktiv med mera. Dessa är av största vikt, speciellt för de tjänstemän som verkar under tjänstemannaansvar. Avsikten med dessa direktiv och anvisningar är att garantera medborgarna en rättvis, transparent, förutsebar och jämlik behandling av myndigheterna.
Jag tar ett exempel: fortkörning. I regel straffas man för äventyrande av trafiksäkerheten, böter eller fängelse maximalt tre månader.
Utan anvisningar och direktiv är helt omöjligt för den poliskonstapel som står vid vägrenen och skriver ut böter att uppfylla ovan nämnda krav på rättvis och likabehandling med mera.
Det finns en mängd omständigheter som måste beaktas, fordonets hastighet och hastighetsbegränsningen på området men även fordonstyp, motorcykel, antal passagerare, siktförhållanden, närhet till daghem med mera.
Som ni förstår så är direktiv och anvisningar helt avgörande för poliskonstapeln och i mitt exempel finns det anvisningar. Men tyvärr är fallet inte så inom en mängd område där Åland har lagstiftningsbehörighet.
Speciellt inom polisväsendet och socialförvaltningen är bristen mycket stor, men det finns säkert flera områden som helt eller delvis saknar anvisningar eller direktiv.
Jag har alltid anfört och kommer även i fortsättningen kräva att landskapet måste ha resurser för att ge direktiv och anvisningar som verktyg för de tjänstemän och andra ska tillämpa vårt regelverk.

Roger Eriksson
lagtingsledamot (Lib)

Ålandstidningen