För att klargöra en del fakta om arbete på Ålands omsorgsförbund skriver jag detta. Jag har sammanlagt under cirka 15 års tid arbetat inom förbundet, 50 till cirka 75 procent av heltid, både på gruppboende och dagverksamhet, sammanlagt tio olika enheter.
Under de år jag har varit verksam inom omsorgsförbundet har jag aldrig sett någon politiker (förutom Harry Jansson) eller annan beslutsfattare (läs styrelse- eller fullmäktigeledamot) på besök på ett gruppboende eller en dagverksamhet. Att visa en sådan nonchalans för den verksamhet som man fattar beslut om är förvånansvärt.
Att sedan komma och påstå att klienterna inte berörs av det usla arbetsklimatet som råder inom förbundet är ju skandalöst. De dåliga arbetsförhållandena leder till extremt mycket sjukskrivningar som i sin tur leder till många vikarier.
Klienterna berörs av att ständigt ha nya människor omkring sig och personalen måste ofta sätta sina resurser på att lära upp nya vikarier istället för att kunna ägna sig åt klienterna. Ingen kontinuitet i vården, vilket klienterna så väl skulle behöva, bara tomma ord till oroliga anhöriga.
Och nu blir verksamheten ännu mer lidande på grund av ”dålig” ekonomi, att driva en verksamhet utan pengar så att klienterna inte berörs av detta är omöjligt, vikariestopp leder till större grupper och mindre tid för enskild handledning.
Skattemedlen från kommunerna är till för klienternas behov, inte för dyra och praktiskt ogenomförbara råd från någon konsultfirma.
Att skylla alla missöden inom förbundet på Veronica Snellman är fegt. Även förbundets fullmäktige och styrelse måste ha varit insatta i de långvariga missförhållandena. Och efter att Snellman slutat blev det ju om möjligt ännu värre.
Men nu har både pengar och en del av personalen flytt sin kos, så vi får väl se om någon lyckas reda ut detta kaos. Lycka till.
Anställd

Ålandstidningen