Miljö & atmosfär

Ingen tvekan om saken; Indigos utrymmen är som gjorda för en restaurang. Varma, röda tegelväggar och välvda väggar, smakfull och stilren inredning. Belysningen är mjuk, och bakgrundsmusiken på behaglig nivå; man kan lyssna eller låta bli. Jag har sällskap idag, vi anländer rätt tidigt en vardagskväll så salen är nästan tom. Efterhand sipprar det in flera gäster, men akustiken är så bra att sorlet bara ökar trivseln. Snygg dukning ökar intrycket av att det är fine dining att vänta.
 

Mat & dryck

Indigos meny verkar vd första anblicken lite tråkig, ta t.ex varmrätterna: betor, lax, torsk, strip steak, oxfilé. Men när man går närmare in på beskrivningarna väcks onekligen intresset. Man får hoppas utförandet lever upp till det. Vinlistan är lovansvärt diger, här finns något för alla smaker – så långt plånboken räcker. Också urvalet man kan få glasvis är tillräckligt. För en inbiten digestiv-älskare som jag själv är det glädjande att se urvalet av fruktbrännvin, grappa, calvados och annat gott i mångtal. Om man bara inte hade bilen väntande utanför…

Som en inledande hälsning från köket serveras vi en bit lufttorkad skinka på skärgårdslimpa med en klick örtkryddad färskost. Enkelt och okonstlat, en bra aptitretare.

Jag är inte vegan, och jag tycker inte särskilt mycket om brysselkål, så jag måste ju helt enkelt ta tempurafriterad brysselkål med ponzusås (13,90 euro) till förrätt, eller hur? Mitt sällskap väljer oxtartar med jordärtskockssoppa (15,50 euro).

Brysselkålen får mig att överväga att konvertera till veganism, om det här är sådan mat man  äter då. Hör upp: alla ni som – liksom undertecknad – vid barndomens julmiddagar har varit tvungna att ta en obligatorisk slev beska, halvkokta, illgröna kulor på sin tallrik för att få ta del av de andra läckerheterna, borde äta den här rätten. Kålen har fortfarande sin egensmak, men borta är beskheten och konsistensen är perfekt mjuk men inte slaskig. Frityren är knaprig, och doppat i ponzun - soja smaksatt med citron och ingefära – får man en äkta japansk upplevelse, jag skulle gärna ätit detta med pinnar. En fullträff vad gäller innovation, sprinklar man lite av limeklyftan på kunde man nästan tro att det är något skaldjur som fyllning. Skall jag vara så pretentiös att komma med ett förslag, så hade en wasabi-kräm varit dubbelprick över i:et. Oxtartaren, gin- och enbärsgravad, är välbalanserad i sälta och tydligen regelrätt gjord, dvs köttet är hackat, inte malet. Köttets smak kommer till rätta, ärtskocks-soppan är smaklig, det kunde nästan varit lite mera av den. Lite syra hade det kunnat vara i tartaren. Den friterade surdegen är ett bra val, parmesankrämen drunknar däremot lite i de andra smakerna.

Så varmrätt. Vi har hemmavid ätit köttstarkt de senaste dagarna så det blir fisk för båda; stekt torsk med vitvinssås, blåmusslor och jordärtsskockpuré (36 euro), och grillad lax med skaldjursrisotto, skaldjursskum och dillrostade morötter (34 euro).

Torsken är tyvärr norsk och inte åländsk denna gång och det känns lite i smaken – jag har nämligen en sommar ätit en fantastisk åländsk torsk som lunch på Indigo. Den är välstekt, flakig och saftig som den skall vara. Den är tydligen avsiktligt inte smaksatt alls; tillsammans med purén och vitvinssåsen uppnår man en perfekt balans av sälta och en mångfald smaker utan att kväva fiskens egenart. Den syrade, smörstekta kålen ger ett bra tillägg av säsong och ”nordiskhet”. Den grillade hjärtkålen är däremot lite av ett frågetecken, den lätt brända smaken är lite udda i den annars mjuka smakvärlden.

Laxen är däremot en besvikelse. Den är lätt övergrillad – det märks på den lite torra strukturen men särskilt i skinnet som smakar bränt, inte behagligt halstrat. Det är så mycket risotto på tallriken att rätten hellre kunde kallas risotto med lax; dessutom är den inte särskilt god. Den är inte mjuk och krämig som risotto skall vara; det är mera en ris-sås där riset är för mycket al dente. Skaldjuren är vanliga frys-räkor som hunnit bli lite sega i processen. Det märkligaste är det gröna som serveras; salladen är enbart stora kvistar dill och persilja indränkta i olja…vad är tanken här? Skaldjursskummet och de rostade morötterna är delikata, men resten av rätten behöver absolut tänkas om grundligt.

Efterrätt vankas: päron kokta i prosecco och sockerlag med citronkräm, och knäckig vaniljparfait med rårörda blåbär och blåbärssorbet.

Päronen är lagom kokta och har sin egna smak, men så värst mycket av proseccon kan man inte känna. Det är mera socker och vanilj än vinsmak, kanske vore det en idé att pröva ett lite starkare vin – kanske rött – i koket? Citronkrämen är mjuk och lagom syrlig, och knäckflarnen och havrecrunchet fyller definitivt sin funktion i helheten.

Vaniljparfaiten är både till sin presentation och smak – och det här säger jag inte ofta – nära Michelin-standard. Parfaiten är brylerad med ett knaprigt lock bränt socker, och är perfekt i konsistens och smak, serverad vid just rätt temperatur. Tillsatsen av några färska blåbär till de rörda ger en stark upplevelse av sommar i skogen, ett väldigt bra påhitt. Syran i sorbeten är i bra balans med sötman i parfaiten, och de kanderade hasselnötterna sitter perfekt för att ge lite knaprighet till strukturen. En fullträff, helt enkelt.

Som avskedshälsning får vi ännu en liten choklad-kinuskibakelse, väldigt sött men mycket smakligt.
 

Service

Betjäningen är vänlig, tillmötesgående och just lagom avslappnad för att ändå bevara glansen i att vara på finmiddag. Rätterna presenteras sakligt och naturligt vid serveringen. Det är sen en smaksak om man tycker om att servitören tittar till vid varje rätt och frågar om allt smakar bra; själv föredrar jag att det kan sparas till mellan rätterna. Över det hela har man en känsla av att man är i goda händer.
 

Bedömning

Indigo ger allt som allt en mycket behaglig eftersmak och känsla av att hit kommer vi igen. Det blir fyra marhällor.

Albicilla