Det är inget nytt med specifika kasttävlingar med optimala vindförhållanden, i princip skapade för att nå så bra resultat som möjligt. Men Vesteinn Hafsteinsson, som tränade Daniel Ståhl och Simon Pettersson när de tog guld respektive silver på OS i Tokyo, gillar inte konceptet.
Helgens tävlingar i Oklahoma, USA, avgjordes på ett stort fält med en kastring på ena sidan och knappt en enda åskådare på plats.
"Vill inte låta negativ"
På lördagen kastade kubanskan Yaimé Perez 73,09 meter – nordamerikanskt rekord och det längsta diskuskastet av en kvinna sedan 1989 – och dagen därpå såg litauern Mykolas Alekna till att slå Jürgen Schults 38 år gamla världsrekord på herrsidan.
Jag vill inte låta negativ och det är ingen kritik mot Alekna. Han är den största diskuskastare jag sett och var fem meter bättre än alla andra. Men ingen kommer att kasta 74 meter i OS i Paris i sommar. Och för mig var det här världsrekordet ingen överraskning med tanke på förhållandena. Det anade jag redan när Perez kastade 73,09 på damtävlingen dagen innan, säger Vasteinn Hafsteinsson till Aftonbladet.
Det blir att man jagar resultat i full storm och sedan blir det mycket kortare i mästerskapen.
Tuffa kvalgränser
Han är också kritisk till den hårda kvalgränsen till OS i Paris, 67,20 meter för herrar och 64,50 för damer. Av de sju damerna som klarat kvalgränsen har tre sina bästa resultat från helgens tävlingar. På herrsidan har tio nått kvalgränsen, och hela åtta av dem satte sina årsbästan i Oklahoma.
Den bidrar till att många jagar den här typen av tävlingar. Simon Pettersson tog OS-silvret i Tokyo med ett kast på 67,39. Nu är kvalgränsen 67,20. Det är vansinnigt, säger Hafsteinsson.
