Knappt halvfullt i stora salen på Alandica när Ålands största idrottspriser delades ut. Övre våningen nästan helt tom. Vad hände?

Jag lägger dock inte någon större skuld på arrangören av årets idrottsgala, Ålands idrott. Detta trots att man drog ner i budgeten på allt vad man kunde på artister och uppträdande jämfört med tidigare.

Man tog en chansning som inte gick hem.

Jag lägger inte skulden på någon speciell att årets idrottsgala blev… ja, lite av en pannkaka… eller plätt som många säger…

Och då snackar jag inte om de rättmätiga pristagarna. Idrottarna har levererat som vanligt. Alandia Sailing Team och Aldis Jaundzeikars, med flera.

Genom åren har den åländska idrottsgalan varit en snackis bland idrottare på Åland. Det har varit jakt på biljetter till galan, det har varit fest, glamour, glam – och mera fest. Och underhållning av bästa slag.

Det blev inte bra i år.

Okej, buffén var helt okej. Det var inte maten som störde.

Men, så här var det. Alla pristagare var där. Alla som kunde alltså. Prisutdelarnas anförande på galan höll samma nivå som tidigare. Det vill säga lite år det mediokra slaget. Internationellt sett.

Segertalen var som de brukar. Tack. Tack och lite tack till. Tack alla sponsorer.

Det här var helt enkelt helheten av festen som uteblev. Jublen när de rättmätiga pristagarna förkunnades från scenen nådde inte upp till taket som tidigare. Inte ens i närheten.

Nä, jag lägger inte skulden på arrangören. De hoppades att det skulle bli som förr. Som på Idrottsgården då trollkarlar, tuffa proffsmusiker och andra professionella aktörer skötte festen. Dunderdansare och annan dans på borden.

Borde årets arrangörer ha vetat bättre? Nä, kanske omöjligt att veta. Man hoppades kanske att de bara skulle bli som förr.

Men nu är den här budgetvarianten av idrottsgala gjord. Och jag tror och hoppas att man inte gör den här varianten igen.

Det är ingenting jag vill vara med om igen i alla fall.

Vill man gå tillbaka till det gamla varianten med högklassig underhållning, häftiga shower – och alla dessa jävla trollkarlar som man älskar men aldrig begriper sig på – så gör det ordentligt. Det kostar att vara på topp. Och någonstans tror jag att det är värt det. Det är faktiskt alla som inte är direkt inblandade i idrottarnas framgångar som gör partyt. De som kommer för festen.

Och våra idrottare förtjänar faktiskt det! Det är ju för fanken världsklass på många av dem!