Varför fortsätter man att ge tillstånd till fiskodling i Ängösund?

När vi i Rädda Lumparn satte oss ned med ÅMHM:s förnyade tillstånd för fiskodlingen vid det mycket smala sundet och inloppet till Lumparn Ängösund i Lumparland (19.11.2025) blev vi först imponerade. 22 sidor, 24 olika villkor, tre journalföringskrav och fyra rapporteringspunkter. Detta är en regelbok som skulle få vilken verksamhet som helst att darra. Man kunde tro att ett så omfattande regelverk vore en garanti för att vårt gemensamma vatten och känsliga innanhav behandlas med respekt.

ÅMHM:s myndighetschef Peter Holm försäkrar dessutom att allt följs “noggrant”. Utmärkt! Men då infinner sig den oundvikliga frågan: till vilket pris?

För vad säger det om en näring när själva övervakningen sväljer stora offentliga resurser – och ändå fortsätter utsläppen att öka?

Enligt Statistisk årsbok 2024 släppte enbart fiskodlingen på Åland ut 26 ton fosfor och 284 ton kväve i havet, samtidigt som övrig verksamhet från land släpper ut 18 ton fosfor och 624 ton kväve. Dessa siffror är inte bara stora, de är förödande. Varje ton är en direkt biljett till algblomning, syrebrist och döende havsbottnar.

Medan fiskodlingen tillåts fortsätta sätta sina avtryck i våra vatten, står andra samhällsproblem och ropar efter resurser:

• Kommunala avloppsnät som sjunger på sista versen.

• Enskilda avlopp som ingen har grepp om.

• Jordbrukets fosfor- och kväveläckage som fortfarande saknar verklig kontroll.

Det är som att vi försöker torka upp ett översvämmat golv medan kranarna står på full spruta.

Våra vatten bär redan på en tung börda. Att då fortsätta lägga pengar på att övervaka en näring som år efter år släpper ut stora mängder näringsämnen, i stället för att använda samma medel till att sanera, restaurera och modernisera, är inget annat än ett politiskt feltänk.

Vågar vi ställa oss den obekväma frågan:

Ska verkligen en liten näringsgren få kosta oss våra hav?

När offentliga medel kan göra verklig, varaktig nytta för våra sjöar, vikar och kustvatten – ja, då är det dags att prioritera dem där de behövs mest. När de som gör rätt (de som odlar fisk på land) tvingas betala dyrt för sin rening, medan utsläppen från fiskodlingar i öppna kassar skickar notan rakt ut i vårt gemensamma vatten, då är det uppenbart att något är fel i prioriteringarna. Att fortsätta odla fisk i Ängösund är som vi ser det, otidsenligt och borde upphöra omedelbart.

Rädda Lumparn r.f.