Ledare
I stället för att måla våra färjor blåvita färger, snarlikt Tallink/Silja och chockhöja färjeavgifterna krävs en politisk totalreform av synen på skärgården med fokus på att skapa levnadsförutsättningar och stolt saluföra vår unika skärgård med de alla de möjligheter vårt världsarv har.
Robert Jansson
Vår underskattade skärgård förtjänar ett bättre öde
Skärgårdstrafiken » Diskussionen om skärgårdens förbindelser utgår från felaktiga premisser. Utgångpunkten bör vara: Vem vill och kan bo ute på våra öar?
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Det är speciellt att vara skärgårdsbo. Allt från att utan mankemang stiga i en rank eka till att lägga ut vettarna och skydda bössan med en filt eller vapenfodral. Naturligt söker sig unga bort för vidare studier, men alldeles för få återvänder. I stället är det inflyttning från Finland och Sverige som tryggar antalet bosatta för att säkerställa en levande skärgård. Hit räknas även alla så kallade skolflyktingar som söker en alternativ undervisning för sina barn.
Välkommet så länge det finns en trygg och fungerande metod för utvärdering av kunskapsnivån. Således finns skäl att diskutera Liberalernas initiativ om en översyn av regelverket.
Att bo i skärgården är ett vanesätt och ett privilegium. Varför sjunker då antalet boende? Siffrorna är inte dramatiska men över tid dalande och talande. Ålands arkipelag är unik och platsar absolut inom Unescos världsarv. Jämför Kvarkens skärgård som sedan 2006 ingår i världsarvet. Oklart om det från åländskt håll gjorts någon framstöt i frågan, om inte är det dags nu. Den åländska klinkbåtbyggartraditionen och Gustaf Erikson rederiarkiv 1913–1949 ingår redan i världsarvet.
Kommer en förbättrad och ökad trafik med bilfärjor till vår skärgård att öka benägenheten att bosätta sig i vår skärgård? Bör vi inte först och främst utreda möjligheter till försörjning?
Så till pudelns kärna. Hönan eller ägget, vilket kom först? Kommer en förbättrad och ökad trafik till vår skärgård att öka benägenheten att bosätta sig i vår skärgård? Bör vi inte först och främst utreda möjligheter till försörjning?
Från politiskt har det i åratal talats om utlokalisering av offentliga tjänster till skärgården. Tomma ord. Med dagens digitala teknik bör alla förutsättningar finnas för att placera allt från handläggningsärenden och färjebokningar till receptionstjänster på våra öar. Fler arbetsplatser och ökad befolkning skapar synergier i form öppna skolor, daghem och matbutik med personlig betjäning.
Vår skärgård behöver trafik, men inte nödvändigtvis tungt dieselsosande färjor avsedda för biltransport. Vi måste slita loss från det statiska tänkandet, tänka om, tänka nytt. Jämför till exempel skärgårdstrafiken till öarna i Stockholm. Folktransport framom bil. Rent av gemytlig.
Snabba och bekväma fossilfria persontransporter med mindre fartyg öppnar även för pendling och ett miljötänk som lever upp till målsättningarna i den politiskt hyllade hållbarhetsagendan, en agenda som i folks medvetande – till den delen den berör – tyvärr snarare framstår som en politisk utopi än realism.
Så i stället för att måla våra färjor blåvita färger, snarlikt Tallink/Silja och chockhöja färjeavgifterna krävs en politisk totalreform av synen på skärgården med fokus på att skapa levnadsförutsättningar och stolt saluföra vår unika skärgård med de alla de möjligheter vårt världsarv har.
