Bra förslag om slopat avdrag

Under förra veckans budgetdebatt i lagtinget behandlades ändringar i kommunalbeskattningen orsakade av Finlands regerings beslut om skatteavdrag. Bland annat ska avdrag för medlemskap i fackföreningar slopas samtidigt som grundavdraget höjs. Landskapsregeringen (LR) föreslår att Åland ska följa samma väg som Finland, men frågan ledde till en spricka i regeringen. Av debatten framgår det att lagtingets vänsterfalang sannolikt kommer att motsätta sig förslaget, eftersom regeringspartiet Socialdemokraterna inte vill slopa avdraget för fackföreningsavgifter. Regeringssprickan är således tydlig och klar. 

Lagtinget har de senaste åren haft svårt att omfatta kostnadsinbesparingar som aviserats  och genomförts av den finländska regeringen. I stället skulle man kunna definiera den åländska politiken som ”plus lite till”. Med andra ord har man många gånger valt att runda och mildra politiska beslut med egna undantag, men nu agerar LR i linje med finländsk politik, vilket är positivt.

För precis som finansminster Mats Perämaa (Lib) sade i debatten så medför varje avvikelse i skattelagstiftningen att Åland får en faktura från skattemyndigheterna. Det har inte Åland råd med eller i alla fall måste de ge mer än de tar.

Att våga stå upp för ett slopande av avdraget är viktigt. Dels för att Åland inte har ekonomiskt utrymme för fler utgifter, men det finns även andra variabler som spelar in — både på det åländska och det nationella planet.

Ur en rättvisesynpunkt har avdraget varit underligt. Likabehandling har inte gällt då andra intresseorganisationers avgifter inte varit avdragsgilla. Avdraget kan ses som en indirekt subvention till fackföreningsrörelsen, vilket skapat en snedvridning i systemet.

Med ett utökat grundavdrag, som införs samtidigt, blir det verklig likabehandling. Då är det inte bara fackanslutna som gynnas utan alla. 

Visst kan ett slopande uppfattas som något som skulle försvåra arbetstagarnas situation och möjligheter att påverka. Men i ärlighetens namn andas det argumentet lite av svunnen tid då dagens sätt att påverka många gånger tar sig helt andra uttryck än påverkan genom att människor kollektivt samlar sig i en organisation.

På det lokala planet skulle det även se ytterst märkligt ut om det folkvalda lagtinget skulle motsätta sig slopandet av avdraget. Dels ur ett likabehandlingsperspektiv, men även givet den pågående prioriteringsdebatten. Varför skulle detta vara prioriterat när andra avdrag, såsom sjukdomskostnadsavdraget, försvunnit? 

Men det finns även en självstyrelseaspekt att ta hänsyn till. För fackföreningarna har en ambivalent inställning till upprätthållandet av svenska språkets ställning. Se bara frågan om kravet på kollektivavtal på svenska där till och med Finlands fackförbunds centralorganisations lokalorganisation på Åland tidigare i en insändare framfört att de upplever det som ett bekymmer om Åland skulle ha ett krav på svenska och att det i så fall skulle sätta arbetstagares rättigheter ur spel på grund av att svenska översättningen kommer senare än det finskspråkiga originalet. Att man inte kan finska som arbetstagare verkar vara av sekundär betydelse.

Det får man förvisso tycka, men att en organisation med sådana åsikter skulle subventioneras av lagtinget, vars främsta uppgift är att upprätthålla svenskans ställning, är ohållbart.

Oavsett har det offentliga Åland begränsat spelrum att avvika från nationella besparingsåtgärder. Regeringen, nu representerad av liberaler och centerpartister, agerar därför korrekt i att stödja Orpo-regeringens beslut om att slopa avdraget även för Åland.