Våld pensioneras inte

Den 8 mars är internationella kvinnodagen. Då talas det ofta om glastak, lönegap och representation. Om styrelserum där det fortfarande sitter för många män. Det är viktiga frågor.

Men det finns en grupp kvinnor som nästan aldrig nämns den här dagen: de som redan har gått i pension.

Våld i nära relationer framställs ofta som något som drabbar yngre kvinnor – småbarnsföräldrar, kvinnor mitt i livet, kvinnor som försöker ta sig ur destruktiva relationer.

Men bakom många dörrar lever äldre kvinnor i relationer där våldet fortfarande finns kvar. Ibland fysiskt, ibland psykiskt – ibland ekonomiskt. Det kan handla om kontroll, hot eller förödmjukelser som pågått i årtionden.

Ändå är det märkligt tyst om detta.

När våld i nära relationer diskuteras handlar det nästan alltid om yngre kvinnor och småbarnsår.

Att även äldre relationer kan rymma kontroll, hot och våld passar sämre in i berättelsen.

Men verkligheten är mer komplicerad än så.

Kriminologen Anders Östlund vid polisregion Mitt uttrycker det rakt i en intervju i Sveriges Radio P4:

– Vi pratar sällan om äldre personer som brottslingar, men en del av dem är faktiskt det.

En annan förklaring är skammen. Många äldre kvinnor har vuxit upp i en tid då man inte talade om familjeproblem. Man löste saker inom hemmets väggar. Man höll ihop äktenskapet. Man gick inte till någon myndighet och berättade att ens man slog en.

Och efter fyrtio eller femtio år i samma relation kan tanken på att bryta upp kännas nästan overklig.

Det finns också en mer praktisk dimension: beroendet. En yngre kvinna kan i teorin lämna, flytta, börja om. En äldre kvinna kan vara ekonomiskt beroende, fysiskt beroende eller helt enkelt socialt isolerad. Kanske är partnern den enda personen i vardagen. Kanske finns det ingenstans att ta vägen.

I Gävle finns sedan en tid Tantjouren Rigmor, en verksamhet som särskilt riktar sig till äldre kvinnor som utsatts för våld. Projektledaren Shala Dabaghi säger i Sveriges Radio att det handlar om ”ett osynligt våld”.

Äldre kvinnor söker helt enkelt hjälp mer sällan.

Det är inte särskilt svårt att förstå varför. Om man har levt ett helt liv i en relation där våld funnits med i bilden kan det vara svårt att ens sätta ord på det. För vissa handlar det inte om en våldsam period.

Det handlar om ett helt liv.

Den feministiska debatten är ofta stark när det gäller glastak och representation, men betydligt tystare när det gäller äldre kvinnor som lever med våld.

På kvinnodagen talar vi gärna om framtiden för unga kvinnor. Det är bra.

Men jämställdhet borde rimligen handla om hela livet.

Ingen kvinna ska behöva leva sina sista år i rädsla.