Våld i nära relationer är inte en privatsak

Förra veckan dömdes en man i Ålands tingsrätt för kränkning av kommunikationshemlighet efter att olovligen tagit sig in i sin hustrus mobiltelefon. Straffet blev böter. Mannen stod åtalad för ytterligare två brott mot kvinnan, misshandel och lindrig misshandel, men i de två fallen valde åklagaren att lägga ned åtalen eftersom det numera separerade paret förlikats gällande våldshandlingarna.

Av nedläggningsbeslutet framgår att förlikningen gjorts med parternas jurister, och att kvinnan fått ekonomisk kompensation för det inträffade.

Misshandel är ett brott som lyder under allmänt åtal, vilket innebär att åtal kan väckas även om den som utsatts inte vill det. Även lindrig misshandel faller under allmänt åtal då det gäller våld i nära relationer. Signalen från lagstiftaren är alltså väldigt tydlig: relationsvåld är inte en privatsak.

Detta ställningstagande bekräftas i den lagändring som trädde i kraft vid årsskiftet där det inte längre är möjligt med medling i brottmål som rör våld i nära relationer – undantaget lindriga brott där en minderårig riktat våldet mot en vårdnadshavare eller släkting.

Enligt ministern för social trygghet, Sanni Granh-Laasonen (Saml), var lagändringen efterlängtad ”eftersom den stärker offrets ställning och har ett starkt budskap: man kan inte underhandla om våld, gärningspersoner förtjänar ett straff”.

Ingen ska med andra ord kunna utöva påtryckningar på offret. Det har dessutom visat sig att det finns fall där gärningsmän undkommit straff trots upprepat våld, vilket ju inte är syftet med en medling.

Hur kan samma lagstiftare då gå med på att ett åtal kan läggas ned om parterna förlikats? På den här punkten är juridiken högst motsägelsefull. Även om medling och förlikning på pappret är två olika saker förblir utgången ändå densamma; parterna fattar en överenskommelse där gärningspersonen sannolikt slipper straff.

Men hur säkerställs att en förlikning är frivillig? Visserligen kan man förutsätta att vuxna människor ska fatta självständiga och mogna beslut, men när det kommer till relationsvåld finns i grunden en maktobalans som är svår att ignorera.

Å ena sidan vill lagstiftaren markera krafttag och skydda offret, å andra sidan ger man utrymme för godtyckliga lösningar. Samtidigt som samhället säger att vi tar relationsvåldet på största allvar eftersom en åklagare kan väcka åtal mot offrets uttryckliga vilja accepteras relationsvåldet om parterna kommer överens med juristernas hjälp.

Det är något som skaver här. 

Finland är det otryggaste landet för kvinnor i EU, och har fått internationell kritik för att man inte lyckas bekämpa våld i nära relationer. Nästan hälften av alla kvinnor i Finland, och en tredjedel av alla män, har någon gång utsatts för partnervåld. Det är helt oacceptabelt.

Enligt en artikel i Hufvudstadsbladet i veckan kostar relationsvåldet hälso- och socialvården 150 miljoner euro i året. Det är en hisnande summa, som dessutom har några år på nacken. Räknar man in kostnaderna för det osynliga, psykiska våldet beräknas summan kunna vara så hög som 861 miljoner euro.

Våld i nära relationer är och förblir ett samhällsproblem. Kostsamt för samhället, ja. Men framför allt är det mänskliga lidandet oerhört stort.