Ordet landskapsskatt ger mig kalla kårar

En skatt som skulle ersätta politiskt ansvar och överbeskatta ålänningarna än mer. Att höja skatter eller avgifter är den enkla vägens politik. En åtgärd som är bekväm att ta till när politiken inte förmår prioritera eller effektivera. 

Åland har tack vare välskötta företag och strävsamma ålänningar haft positiva skatteintäkter över lång tid. Problemet är att dessa intäkter förlamat den offentliga sektorns produktivitet, då ineffektivitet alltid hanteras genom ännu fler årsverken. 

Den offentliga sektorns ohemula tillväxt står inte i proportion till välfärdskärnans behov. Vi försöker många gånger lösa problem genom att tillföra fler offentligt anställda än genom att prioritera, nyttja digitaliseringen eller konkurrensutsätta. 

Våra historiskt växande skatteintäkter har fram tills nu överskuggat den i dag ofantligt stora offentliga sektorn. Detta har skett på åländska plånböckers bekostnad genom minskad köpkraft och mindre frihet för individen att styra sin vardag. 

Det kan förefalla simpelt när vänsterideologiska politiker anser att en skattehöjning om ”endast” en procent skulle möjliggöra finansiering av, i detta fall ÅHS. Grundproblemet i en sådan vänstertanke är att skatteintäkten först behöver skapas, via företag och anställda. Sedan kan den fördelas. 

Skatteökningar slår hål på arbetslinje och försvårar företagande och entreprenörskap. Landskapsskatt är i sig som att öppna Pandoras ask, har den en gång öppnats är det frestande att höja den med ytterligare en procent för att finansiera vägar och broar, en procent för att finansiera dysfunktionella kommuner och så vidare. 

Landskapets budgetunderskott har inte skapats på grund av låga intäkter, det handlar enbart om en politisk hunger och ett misslyckande att skapa en kostnadseffektiv verksamhet. För att bryta trenden bör politiken i stället säkerställa sig om att det nyligen införda finanspolitiska ramverket, som kom till för att skapa en balanserad landskapsbudget, hedras. Enbart så tryggar vi en god och hållbar välfärdsproduktion och att mer pengar stannar kvar i ålänningarnas plånböcker.

John Holmberg (Lib)