Sveriges politiska karta ritas om

Om drygt ett år är det riksdagsval i Sverige. Samtidigt väljs nya ledamöter i kommunfullmäktige och i regionerna – de sistnämnda hanterar hälsovård och kollektivtrafik. Valet har betydelse för Finland – vår västra granne är en viktig partner inom handel, politik och kultur.

Regeringsbildningen efter valet 2018 blev komplicerad och nu ritas den politiska kartan om för att om möjligt undvika att Sverige lamslås av käbbel och icke framåtsträvande konstellationer.

Under en lång period var Sverige politiskt stabilt – oavsett valutgången var det alltid Socialdemokraterna (S) som regerade, ibland i majoritet, ibland i minoritet med stödpartier som Centerpartiet och Folkpartiet. Statsminister Tage Erlander hade samma roll av landsfader som Urho Kekkonen i Finland. Sverige framstod som en idyll med röda stugor och vita knutar, sill till midsommar, jul och påsk och en strävan mot ett modernt, teknokratiskt och jämlikt samhälle med badrum för alla och en Volvo eller Saab parkerad framför radhuset.

När Olof Palme mördades på öppen gata i februari 1986 hade dock Sverige redan börjat förlora sin politiska oskuld. Miljonprogrammens höghusområden och arbetskraftsinvandringens konsekvenser i form av rotlöshet var redan då tecken på att välfärdssamhället började knaka i fogarna. Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt tog över ledningen av landet med en pragmatisk och samarbetsinriktad politik. Regeringen kunde dock inte hantera den nya tidens utmaningar i form av bland annat en allt sämre skola och ett av världens högsta skattetryck.

I början av nittiotalet hette den nya statsministern Carl Bildt, stark ledare för Moderaterna (M), ett högerparti med en bredare profil än under den decennielånga ökenvandringen i opposition under hans svärfar Gösta Bohman. Bildt hade två ambitioner, att göra Sverige till en del av det europeiska samfundet och att öka det privata näringslivets roll på bekostnad av den offentliga sektorn. Samtidigt myntade han begreppet den rödgröna röran för att beskriva vänstern och det framväxande miljöpartiet.

Finanskrisen efter Kuwaitkriget 1991 satte käppar i hjulet för den nya politiken och Socialdemokraternas starke man Göran Persson kunde ta över, sanera ekonomin med hård hand och mynta uttrycket ”Den som är satt i skuld är inte fri”.

Triangulering var det vapen som de unga moderaterna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann utvecklade i början av 2000-talet för att bryta Göran Perssons långa tid som statsminister. Triangulering innebär att förflytta sina positioner för att erövra motståndarens starka befästningar. De nya moderaterna kallade sig också ”det nya arbetarpartiet” och när Centerpartiets (C) ledare Maud Olofsson bjöd in de övriga borgerliga partiernas ledare till sin gård i Västerbotten var ett framgångsrecept klart – Alliansen mellan M, C, Kristdemokrater (KD) och Folkpartiet (FP) var född. Blockpolitiken tog snabbt form och Sverige blev allt mer likt USA eller Storbritannien med vattentäta skott mellan partigrupperingarna.

Succén i valet 2006 var formidabel och ett energiskt team tog itu med sin nya politik, allt från friskolor och vårdval till omläggningar av skattepolitiken i form av jobbskatteavdrag, stöd till renovering och ombyggnad och hushållstjänster. Efter valet 2010 började dock lagret med idéer vara tömt och en ny politisk kraft växte fram från höger, Sverigedemokraterna (SD) under ledning av den vältalige Jimmie Åkesson. Partiet med rötter i motstånd mot invandring, socialkonservatism och nationalism tog steget in i riksdagen 2010 och har sedan växt till Sveriges tredje största politiska kraft, trots avhopp och skandaler.

Detta är den första delen av två

Kjell Skoglund

Vd för Finsk-svenska handelskammaren i Stockholm