Ledare
Framtiden för Oasen boende- och vårdcenter väcker frågor om ansvar, samarbete och äldreomsorgens väg framåt.
Robert Jansson
Spricker Oasen, spricker något mer
Kommunalförbund ›› Vårdös nej till Jomalas avtal om Oasen väcker frågor om hela det åländska samarbetet. Om vi inte klarar att enas kring äldreomsorgen – hur ska vi då klara det som väntar?
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
När Vårdö kommun säger nej till Jomalas avtalsförslag om att ta över Oasen boende- och vårdcenter, väcker det viktiga frågor om hur vi ska organisera äldreomsorgen på Åland framöver.
Det handlar inte bara om juridik, budgetrader och fastighetsvärderingar. Det handlar om något större: vår gemensamma förmåga att tänka långsiktigt i en tid där behoven växer och resurserna minskar.
Vårdö har varit tydlig med sin oro: oklara kostnader, brist på analyser och en önskan att behålla kontroll över ekonomin. Det är förståeligt. Men ett nej är inte en neutral handling – det får konsekvenser. Frågan är om det också innebär att Åland går miste om ett möjligt steg mot en mer samordnad äldreomsorg. Har man verkligen tänkt steget längre än den egna kommunbudgeten?
Åland, med sina drygt 30.000 invånare, står inför växande välfärdsutmaningar. I det läget blir samarbete inte bara en idé, utan en nödvändighet.
Att varje kommun vill fatta kloka beslut utifrån sin egen budget och verklighet är fullt rimligt. Men äldreomsorgen är inte bara en lokal angelägenhet. Även kommuner som i dag har sina behov täckta kan snabbt stå inför nya situationer. Och lösningarna blir ofta bättre när man delar på ansvar, risker och resurser. Det borde ligga i allas intresse att bidra till strukturer som håller – inte bara här och nu, utan över tid.
Jomalas besked att lämna kommunalförbundet är ett direkt resultat av att avtalet inte fick gehör. Det betyder att Oasen förlorar sin största medlemskommun. Vad det konkret innebär återstår att se – men färre klienter kan betyda tomma platser, högre kostnader per plats och ett större ansvar för de kommuner som blir kvar. Det påverkar inte bara Vårdö, utan hela systemet.
Kritiken om bristande insyn är rimlig. Men borde inte vägen framåt ha varit fortsatt dialog, snarare än att dra i nödbromsen? Om alla väntar på den perfekta lösningen, kommer vi någonsin någon vart?
Vi vet att Åland står inför ett demografiskt skifte. Fler äldre, färre i arbetsför ålder. Vi har 16 kommuner – men knappast 16 hållbara äldreboendelösningar. Därför säger frågan om Oasen något om hela det åländska samarbetet. Vad klarar vi av att göra tillsammans? Om inte ens 13 kommuner kan samsas kring ett gemensamt äldreboende, hur ska vi då ta oss an de ännu större frågorna?
Och nej – landskapet kommer inte att rycka in. Landskapsregeringen har redan gjort klart att några extrapengar för att täcka Jomalas frånfälle inte finns att hämta. Signalen är tydlig: kommunerna måste själva hitta hållbara lösningar.
Om inte ens 13 kommuner kan samsas kring ett gemensamt äldreboende, hur ska vi då ta oss an de ännu större frågorna?
Det finns också de som undrar om Jomala ställt för höga krav. Men de signaler som kommit – även från politiker med god inblick – tyder snarare på att Jomala försökt hitta kompromisser. Det betyder inte att allt varit perfekt. Men frågan är inte svartvit. Vårdös nej riskerar att stoppa en möjlighet till förändring innan den ens hunnit prövas. Frågan är vad man i så fall ser som en bättre väg.
Det gamla kan kännas tryggt, men det är inte säkert att det bär oss genom det som väntar. Åland behöver samarbete som håller – inte bara i ord, utan i praktiken.
