Räcker inte att tala om hästen om vagnen aldrig får rulla

Rubriken i ledamotens Veronica Thörnroos debattartikel kan låta tilltalande: ”Innan vi bygger nytt, vilken vård vill vi ha?” Det är en viktig fråga. Självklart ska vi veta vart vi är på väg. Därifrån är det sedan ganska långt till slutsatsen att frågor om byggnation skulle behöva stå stilla.

Det torde stå klart för ledamoten, både från debatten och från det seminarium som ordnades för lagtinget i fjol, hur det här arbetet ser ut och hänger ihop. Uppenbarligen behöver det beskrivas på grund av den bild ledamoten nu försöker måla upp. Vid lagtingsseminariet i fjol presenterades fyra delanalyser som enligt färdplanen för strategiarbetet skulle göras först eftersom de har störst bäring på sjukhusbyggnationen. Dessa innehöll slutsatser kring framtidens vårdbehov, hälso- och sjukvårdsfinansiering, framtidens vårdstrukturer och nivåer samt framtidens digitala vårdinfrastruktur.

Under 2026 fortsätter arbetet i den parlamentariska referensgruppen med nästa delanalyser: kompetensförsörjning, styrning, patientsäkerhet, forskning och utveckling samt beredskap. Hela strategiarbetet ska därefter presenteras som ett meddelande till lagtinget under hösten 2026. Det finns både en ordning och en logik i hur arbetet är upplagt. Huvudprocessen är vårdstrategin. Det är i den gruppen riktningen för framtidens vård formas. För att riktningen över huvud taget ska kunna bli verklighet måste andra delar av arbetet också röra sig parallellt och kugga i varandra. Ingenting i vården är nämligen linjärt. Den som vill komma framåt måste klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Annars fastnar man lätt i en ganska förenklad diskussion.

Hur vården ska bedrivas påverkar vilka lokaler som behövs. Hur lokalerna utformas påverkar i sin tur patientflöden, arbetsmiljö, samarbete mellan professioner, tillgänglighet och hur resurser används. Organisation och lagstiftning sätter ramarna för vad som går att göra i praktiken. Teknik, demografi och vårdbehov förändrar dessutom förutsättningarna hela tiden. Det går aldrig att skilja ut en del och tro att resten kan vänta.

I insändaren radar ledamoten upp stora frågor om framtidens vård. Vilken vård ska erbjudas? Vad ska göras offentligt? Vad ska köpas in? Hur påverkar distansvård, teknik och demografi? Hur ska hela vårdorganisationen utvecklas?

Det är viktiga frågor. Men dessa ställs som om de inte redan fanns i det arbete som nu pågår. Det som pågår är just ett arbete där frågorna hålls ihop med de praktiska förutsättningarna. Att arbeta parallellt betyder inte att man springer i blindo. Det betyder bara att man förstår att stora saker kräver både riktning och rörelse, helhet och delprocesser. Jag förstår att det kan vara frestande av ledamoten att använda bilden av vagnen före hästen för att beskriva det här arbetet. Men i vården räcker det knappast att bara tala om hästen om vagnen aldrig får rulla. Då kommer man absolut ingenstans.

Vi kommer hålla ihop huvudprocessen (vårdstrategin) och samtidigt föra delprocesserna framåt. Det här är inte att sätta vagnen före hästen. Det är att se till att hela ekipaget faktiskt kommer fram.

Arsim Zekaj (S)

Hälso- och sjukvårdsminister