Ledare
Det skrevs historia i höstas när Åland blev en del av Nordiska rådets presidium. Men vad kommer våra politiker använda platsen till? Från vänster ses Danmarks statsminister Mette Frederiksen, Färöarnas lagman Aksel Vilhelmsson Johannesen, Grönlands premiärminister Jens-Frederik Nielsen, Finlands statsminister Petteri Orpo, Ålands lantråd Katrin Sjögren, Islands statsminister Kristrún Frostadóttir, Norges statsminiser Jonas Gahr Støre och Sveriges statsminister Ulf Kristersson.
Wilhelm Lindgren
Presidieplatsen måste märkas hemma
Nordiska rådet ger Åland en chans att åtgärda allt från dubbelbeskattning till problem med skattegräns och geoblockning. Allt sådant som påverkar vår vardag. Är våra politiker redo?
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Med en plats i Nordiska rådets presidium har Åland inte längre råd att bara prata om gränshinder, självstyrelsen måste leverera konkreta förbättringar i vår vardag. Det är inte bara en möjlighet utan rent av en plikt att visa vad som måste göras för att Norden verkligen ska bli, som utlovat, världens mest integrerade region.
På Åland har vi en vardagsnära insyn i bristerna i samarbetet på ett sätt som sällan syns i de större nordiska huvudstäderna. Vi märker det dagligen när företagare och privatpersoner fastnar i skattegränsärenden, privatpersoner som beskattas dubbelt, ålänningar som blockeras från svenskt innehåll, men även när en pandemi slår till och det nordiska samarbetet havererar. Om medlemsländerna verkligen vill går allt detta att åtgärda.
Många gånger har Nordiska rådet och det nordiska samarbetet mötts med ett axelryck. För oavsett hur stora planerna har varit så har samarbetet många gånger fallerat när det kommer till saker som påverkar medborgarnas vardag. I stället har styrdokument och visioner presenterats. Hyllvärmare har tillkommit samtidigt som medlemsländerna klappar varandra på axlarna. Men nu håller något på att hända.
Den rimliga frågan till våra beslutsfattare är enkel: När Åland nu sitter i presidiet, vilka tre konkreta hinder ska ha minskat märkbart innan den här perioden är slut?
När Åland nu tillsammans med de andra autonomierna i Norden fått en egen plats i rådets presidium ger det direkt inflytande över dagordning och prioriteringar. Det innebär förvisso även att Åland kastas rakt in i hetluften när det kommer till frågor om Ukraina och om USA:s orättmätiga krav på att Grönland ska bli amerikanskt.
Lägger vi storpolitiken åt sidan, och utgår från att Åland kommer att följa den finländska ståndpunkten, ser vi redan nu konkreta insatser där Åland blivit en del av det större nordiska arbetet med den civila beredskapen. Detta då Åland numera är fullvärdig medlem av Hagasamarbetet.
Visserligen jobbar Åland på olika sätt redan i dag med civil beredskap och stort kunnande finns inom en rad områden, oavsett vad vissa belackare försöker framhäva, men med detta samarbete kan erfarenheter utbytas och inte minst kan samordningen inom Norden stärkas ytterligare. Konkret och bra.
Oro i omvärlden har gjort att vi måste stå stadigare i det nordiska samarbetet. Det är i Norden vi finner våra närmaste partners och bröder och systrar. Det är här möjligheterna finns att tillsammans bli starkare.
EU är en viktig komponent, men det finns ofta en större folklig acceptans för ett mer enat Norden och rivna hinder än det gör för EU i stort. Det råder inget motsatsförhållande mellan de två, men Norden erbjuder en snabbare väg mot gemenskap och styrka för våra länder – om våra politiker vill använda den.
Frågorna är många och Åland, med sina 31.000 invånare, har naturligtvis begränsade resurser. Men just därför måste vi välja vad som ska prioriteras. Det nordiska samarbetet är på väg bort från hyllvärmande strategidokument mot ett tätare, mer praktiskt inriktat samarbete. I det finns stora möjligheter för åländska politiker att göra sin röst hörd, riva gränshinder som i praktiken påverkar varenda nordbo och göra Norden mer integrerat på riktigt.
Den rimliga frågan till våra beslutsfattare är enkel: När Åland nu sitter i presidiet, vilka tre konkreta hinder ska ha minskat märkbart innan den här perioden är slut? Svaret avgör om presidieplatsen blir ännu en fin titel eller början på ett mer fungerande Norden i ålänningarnas vardag.
