På lagtingsfronten intet nytt

Efter att för ett par år sedan bytt arbetsuppgifter och lämnat den dagliga politiska bevakningen gav omständigheterna att undertecknad gjort smärre inhopp på det gamla området. Budgetdebatter, både om vårbudgeten (eller om man så vill rambudgeten) och landskapsregeringens (LR) andra tilläggsbudget, har bevakats både på plats i pressbåset i lagtinget och via datorskärmen på distans.

Men oavsett var tillställningarna har beskådats kan man konstatera en sak – trots allt snack om att skapa ett bättre tonläge i debatten är det samma gamla vanliga visa i lagtinget. Någon uttrycker en åsikt, breder på med ett rubrikskapande budskap, andra blir kränkta och slår tillbaka. Raljanta och nedvärderande påståenden skapar nya, djupare klyftor i ett parlament som står inför så stora utmaningar att samarbete är enda vägen fram.

Men icke.

Debatten om vårbudgeten har i mångt och mycket handlat om skärgårdstrafiken. Moderaterna och Obunden samling har föreslagit att ett kostnadstak ska införas då man oroar sig över att LR kommer låta kostnaderna skena i den upphandling över 15 år som ska genomföras de kommande åren. Regeringspartierna har slagit bakut över förslaget och insinuationer och ifrågasättande kommentarer har haglat.

Den som försöker se nyktert på den explosiva frågan kan konstatera att LR:s uttalade mål, vilket backats upp av handling vad gäller tvärgående linjen men också av de planer som tjänstemännen i förvaltningen presenterat, är att sänka kostnaderna för skärgårdstrafiken. Eller i alla fall se till att kostnadsökningarna hålls under kontroll.

Å andra sidan kan man också förstå oppositionens oro över att kostnaderna trots detta kan skena, åländska regeringar har ju inte direkt någon bra historia av att hålla koll på slantarna.

Men framför allt är hela diskussionen för tidigt väckt. Det finns ju inget förslag för den framtida skärgårdstrafiken på politikernas bord. Inom kort ska den parlamentariska tankesmedjan ha sitt fjärde möte för att partierna i höst ska ha jobbat fram ett förslag med brett understöd. Att i det läget börja prata kostnadstak utan att veta vad som ska rymmas under vore bortkastad tid. 

Samtidigt borde landskapsregeringen, så som finansminister Mats Perämaa (Lib) sent i debatten gjorde, visa på den tydliga målsättning man har med att sänka kostnaderna på ett mer påtagligt sätt för att undanröja de tvivel som finns. Men i stället avkrävde man oppositionen på en siffra för kostnadstaket, och lantrådet Katrin Sjögren (Lib), som gjorde ett ovanligt framträdande efter att inte synts mycket i den lokala politiken under våren, tog i och  till att kalla oppositionens reservation för löjlig.

Inte mycket till samförståndssökande där.

När man sedan gick vidare till ändringsbudgeten startade cirkusen på allvar. Obunden samling emotsatte sig å det skarpaste att Ålands golfklubb ska få ett stöd på 40.000 euro för att köpa in robotgräsklippare. Detta eftersom stödet har, uppenbart för att det var den enkla vägen för LR, klätts i klimatskrud med motiveringen att golfklubben ska byta ut bensindrivna klippare mot elektriska.

Obundnas Christian Wikström tog till brösttoner och kallade det hela för fixarpolitik och menade, underförstått, att bara man ringer en minister och ber om pengar så trixar LR till det så att man kan få stöd.

Lantrådet slog tillbaka med en uppenbart raljant ton, bland annat svarade hon på frågan om hur många nya golfturister satsningen på klipparna skulle ge med ”ja, 300 stycken kanske” och slängde sedan en triumferande blick mot sina regeringskollegor.

Det är knappast någon nyhet att Katrin Sjögren ogillar Obunden samling, och att känslorna är besvarade från det största oppositionspartiet. Och så får det förstås vara, men samtidigt har alla partier talat om hur det dåliga debattklimatet måste bli bättre – och den typ av sandlådediskussion som lantrådet och Ob-ledamöterna visade upp var knappast ett steg i den riktningen.

Ålänningarna behöver ett parlament som är vuxet den fina självstyrelse som Åland har begåvats med, då måste våra politiker också kunna lyfta sig från dyngbrottningen som allt för ofta uppstår i lagtinget.

Det är inte värdigt ålänningarna, självstyrelsen eller väljarnas förtroende. Och det kommer inte att lösa de stora problem som Åland står inför.