Verkligheten vann och FBK:erna räddades

Avtalsbrandkårerna, eller frivilligbrandkårerna i folkmun, är några av samhällets absoluta både stöttepelare och hjältar. De ser till att vi andra kan känna en trygghet i att om det värsta inträffar finns de där för att hjälpa. De gör det trots den risk som uppgiften kräver, och med ett engagemang för samhället och bygden.

När Inrikesministeriet föreslog skärpta konditionskrav för brandkåristerna på ett sätt som, enligt en samfälld kår, skulle sätta hela systemet med frivilligbrandkårer i fara slog det bakut föredömligt snabbt. ”Vi tror att det kommer att falla bort brandkårister om man kräver av frivilliga brandmän, som offrar sin fritid, att de ska uppfylla de här fyskraven”, sade Ålands Brand- och Räddningsförbunds ordförande Jan Lindgrén till Ålandstidningen. 

Han kallar det ett skräckscenario – och det är på pricken vad förslaget var. FBK:erna bygger på sammanhållning, kamratskap och en känsla att ge till samhället. De som viger sina liv åt att se till att skänka samhället trygghet vet vad de ger sig in i och vet vad som krävs för att utföra sina viktiga uppgifter på bästa och säkraste sätt. 

Man kan lätt förstå det vällovliga syftet med Inrikesministeriets förslag, att öka säkerheten och arbetsförhållandena för brandkåristerna. Men problemet är att man tycks försöka lösa ett problem som inte finns – och på samma gång riskerade man att skapa en lång rad nya. Och i värsta fall sänka hela idén med frivilliga brandkårer.

Om kraven blir för svåra, för krångliga och för dyra är risken överhängande att en hel del i dag, och potentiella framtida, aktiva brandkårister helt enkelt inte längre tycker att det är värt mödan. Och om det inträffar kan vi plöstligt stå där utan det trygghetssystem som skänker samhället ro.

Vid sidan av den okänslighet mot de aktiva som förslaget visade, var det också ett dåligt förslag rent ekonomiskt. Dels skulle kostnaderna för kommunerna öka rejält för att administrera och utföra proverna, men än värre är det om kraven leder till ett behov av en ökad professionalisering av brandkårsväsendet. För om kraven på träning blir för höga för frivilliga att mäkta med, vid sidan av arbete och privatliv, återstår bara professionella brandkårer. Det innebär både ökade kostnader och, med all sannolikhet, betydligt färre brandkårer som ska täcka större områden och därmed ha längre till många bränder och olyckor.

Förslag som detta, som har ett gott syfte men som varken är förankrade i verkligheten eller faktiska förhållanden – både mänskliga och ekonomiska – ser vi titt som tätt. Förslag som kanske fungerar i storstan – eller på skrivbordet – men är helt främmande på landsorten eller i mindre samhällen.

Tack och lov vann verkligheten. Den här gången.