När begravningen blir en kostnadsfråga

De flesta av oss tänker inte på begravningskostnader. Inte förrän vi måste. Då är det ofta bråttom, tungt och svårt nog som det är. Just därför är det en fråga som förtjänar att diskuteras också när sorgen inte står i dörren.

När finska staten nu har skurit ner statsstödet till församlingarna med tiotals miljoner euro förändras villkoren för begravningar, också här på Åland. Det handlar inte bara om höjda avgifter, utan om hur ett samhälle tar ansvar när livet tar slut.

Begravningsentreprenören Andreas Karlsson, som driver Ålands enda begravningsbyrå Nocturne, ser följderna på nära håll.

– Tyvärr drabbar det här främst dem som inte har det så bra ekonomiskt ställt, säger han i Ålandstidningen (den 23/1).

Hans iakttagelser är värda att ta på allvar. Inte för att han vill väcka oro, utan för att han beskriver hur ett system förändras när förutsättningarna inte längre håller.

Kyrkan i Finland – och därmed också på Åland – har ett myndighetsuppdrag: att sköta begravningar för alla, oavsett tro eller medlemskap. Det är ett samhälleligt ansvar. Men när staten drar ner finansieringen utan att ändra uppdraget uppstår ett glapp. Uppdraget finns kvar, men resurserna räcker inte längre till på samma sätt.

Som kyrkofullmäktiges ordförande i Mariehamns församling Olof Widén i lördags uttryckte det i Ålandstidningen: ”Begravningarna är en tjänst som staten köpt av församlingarna.”

Kostnaderna letar sig vidare. Till församlingar. Till anhöriga. Till människor som redan befinner sig i en av livets mest utsatta situationer.

I praktiken märks det bland annat genom att kremeringar blir vanligare, och att stoft i allt större utsträckning sprids på andra platser än kyrkogårdar.

– Vi får färre kistgravar och färre urngravar. Högre priser späder på de här tendenserna ännu mer, säger Andreas Karlsson.

Det vi ser är hur en begravningskultur förändras över tid.

För många är kremering ett självklart och önskat val. Så ska det naturligtvis få vara. Men Andreas ser också något annat: att valet allt oftare styrs av pris. Där uppstår en viktig skillnad. Det är en sak att välja. En annan att inte ha råd med något annat.

Vi har haft en begravningskultur där både den avlidnes vilja och de anhörigas behov har fått ta plats. Där det funnits utrymme att utforma avskedet på ett sätt som känts rätt. När alternativen krymper av ekonomiska skäl krymper också den friheten. Ibland är det man önskar helt enkelt för dyrt.

Samtidigt pressas systemet på andra håll. I Finland finns redan exempel på församlingar som, i brist på pengar, har börjat ta ut högre avgifter av personer som inte är församlingsmedlemmar – något som enligt branschkännare strider mot lagen. Det är allvarligt. När lagar börjar tänjas för att få ekonomin att gå ihop är det ett tecken på att något inte längre fungerar som det ska.

För dem som saknar medel finns ett skyddsnät. När ett dödsbo är tomt träder Kommunernas socialtjänst (KST) in och betalar kostnaderna. Men även där styrs besluten av principen om det mest förmånliga alternativet. Frågan är hur mycket utrymme som då finns för önskemål, när varje euro räknas.

Detta är inte en fråga om att peka finger, utan om ansvar. När ett samhälleligt uppdrag lever vidare utan tillräckliga förutsättningar förändras systemet, vare sig det sägs högt eller inte.

När staten lämnar notan vidare påverkar det oss alla, förr eller senare. Därför är det nödvändigt att lyssna på dem som ser utvecklingen på nära håll och beskriver vad förändringen faktiskt innebär.