För en fotbollssupporter inleddes den här veckan i nattsvart mörker när tolv europeiska storklubbar meddelade att man har för avsikt att skapa en stängd superliga.

Bara två dagar senare havererade hela projektet efter protester från så gott som hela den övriga fotbollsvärlden.

Veckans händelser bekräftade egentligen två saker: Den ultrakommersialisering av fotbollen som många sett komma står för dörren – men hela det fundement på vilket fotbollen grundades stretar fortfarande emot.

För supportrarna har idén om en sluten superliga likt amerikanska varianter varit en skrämmande tanke. Det är ett angrepp på det som fotbollen stått för i mer än hundra år.

Fotbollen ska och har alltid handlat om sportsliga resultat. Som supporter är det känslosamt. Eufori blandas med besvikelse och inte sällan är resultatet ologiskt. För den som slår från underläge är drömmen att segra över Goliat. Hoppet om att kunna göra det omöjliga betyder kanske mest.

Alltsedan pengarna hittade in i fotbollen har det sportsliga fundamentet naggats i kanterna. Giriga ägare har förvandlat det som tidigare var den arbetande supporterns kvartersklubb till globala supervarumärken.

Men trots att fotbollen på senare år distanserats från dem som alltid utgjort kärnan, alltså supportrarna, har de sportsliga möjligheterna funnits kvar.

Med en stängd superliga kastas förstås hela den grundidén ut genom fönstret. En stängd liga där sportsliga resultat egentligen inte spelar någon roll är ingen liga. Det är ett kommersiellt spektakel som förminskar fotbollen till en attraktion. Utan känslor och samhällsnytta.

För supportrarna blev veckans händelseutveckling med andra ord en stor seger. Samtidigt kastar den ännu mera ljus på de europeiska storklubbarnas makt. Pengarna styr allt och att tro att de drog sig ur enbart av moraliska skäl är antagligen naivt.

Intressant i sammanhanget är att supportrarna under veckan fick sällskap av UEFA och FIFA på barrikaderna. UEFA-bossen Aleksander Ceferin sa bland annat att Superligan är en spottloska i ansiktet på alla som älskar fotboll.

Att Ceferin tillsammans med sina pampkompisar kommer ridande i skinande rustningar på vita hästar i det här skedet är förstås skrattretande. Vi pratar om samma pampar som tagit emot mutor för att ge Qatar värdskapet för fotbolls-VM 2022.

Man kan fråga sig var de varit medan 6.500 migrantarbetare fått sätta livet till under byggandet av arenorna.

I skuggan av Superligan presenterade i veckan UEFA dessutom sitt nya upplägg för Champions League som blir verklighet säsongen 2024-2025. Ännu en förändring i raden som stärker både de sportsliga och ekonomiska förutsättningarna för de rikaste fotbollsklubbarna.

Det rinner pengar över hela fotbollsvärlden men de som finns längst ner i hierarkin får en försvinnande liten del av kakan när UEFA-pampar och giriga klubbägare styr skutan.

Samtidigt får den riktiga supportern arbeta allt hårdare bara för att ha råd att gå på matcherna.

Supportar som följt sina lag i 50 år pratade i veckan om att Superligans haveri är den största seger de någonsin upplevt. På många sätt är det en seger för hela fotbollen. Aldrig förut har fotbollens fundamentala grund varit så hotad som den var den här veckan.

Men lika mycket som det är en seger är det en påminnelse om den verkligehet som numera är fotboll. En Superliga är egentligen bara näst steg i processen att helt kommersialisera fotbollen. Förvisso ett stort steg som den här gången kunde stoppas, men samtidigt fortsätter processen försiktigt i kulisserna.

Om vi ska ha något kvar av den fotboll som faktiskt betyder något är det av allra största vikt att fansen inte glömmer det.