Är det dags att skrota landskapsregeringen?

I Ålandstidningens Ledarpodds serie av intervjuer där Nina Smeds möter partiledarna för alla lagtingsgrupperna har vi kommit halvvägs – och en tydlig bild av ett parlament med problem har framträtt. Såväl regeringsföreträdare som oppositionspolitiker har framhållit hur lagtinget har blivit allt mer tudelat, hur motsättningarna växt.

För två avhoppade tidigare regeringskoalitionspolitiker, Rainer Juslin och Mogens Lindén, har vittnat om hur deras åsikter inte vann gehör i varken den egna partigruppen eller regeringssamarbetet. Moderaternas Wille Valve menade å sin sida att landskapsregeringen (LR) agerat tondövt i både fråga om Töftöfärjan och i näringspolitiken.

Lantrådet Katrin Sjögren (Lib) menade å andra sidan att det måste ställas krav på oppositionen att komma med alternativa förslag till LR:s, inte bara säga nej.

Undan för undan har skyttegravarna mellan de regerande partierna och oppositionen grävts djupare under de senaste mandatperioderna. Det har handlat om kommunreform, elhybridfärjor, usel kommunikation mellan regering och lagting, beslut tagna utan parlamentets vetskap och så vidare. När en ny regering tagit vid har man också ofta snabbt rivit upp den föregåendes beslut i de omdebatterade frågorna, med resultatet att Åland står och stampar på stället.

Resultatet har blivit ett parlament där avståndet mellan regering och opposition växt allt mer. Och det samtidigt som ålänningarnas förtroende för politikerna i landskapet rasat.

Det här är ingen framkomlig väg för ett landskap med stora möjligheter, men ett utsatt läge. Så frågan är vad göra?

Tanken med den nu sittande regeringen, där arvsfienderna Centern och Liberalerna tillsammans med Socialdemokraterna bildade den styrande koalitionen, var att få en bred majoritet med ambitionen att bygga den än bredare i de avgörande frågorna. Det har gått sådär, om man är snäll. Tre avhopp har gjort majoriteten bräcklig, och den allt mer tillspetsade argumentationen mellan regeringspartierna och oppositionen (främst Obundna) har lett till få överenskommelser men väl en misstroendeomröstning. Och utvecklingen går långsamt.

För några år sedan väckte dåvarande Ob-ordföranden Bert Häggblom tanken på att avskaffa parlamentarismen för en återgång till det samstyre som den tidigare landskapsstyrelsen gav. Att alla, likt de flesta kommuner, skulle ha en plats vid det styrande bordet menade han kunde ge en bredare samsyn i svåra frågor. Det avfärdades av de flesta, undertecknad inkluderad, som ett bakåtsträvande förslag och kom aldrig längre än till en enskild debatt.

Men frågan är om det låg något i vad den tidigare talmannen funderade kring. Kanske skulle det vara en väg till just de breda överenskommelser som de allra flesta i lagtingssalen så ofta talar sig varma för, men sällan når i verkligheten? Eller så finns det kanske ett annat sätt, något helt nytt?

Oavsett om man ställer sig på parlamentarismens eller samstyrets sida är det en fråga som borde debatteras mycket mer i den lokala politiken än vad som görs i dag. Uppenbart för alla torde vara att dagens situation inte är bra, men väldigt lite har kommit ur alla önskemål om en mer nedtonad, samarbetsvillig debatt.

Rubriken här ovan är tillspetsad, det ska erkännas, men av en tydlig anledning – att väcka debatt. För om Åland fortsätter på den inslagna vägen där allt för mycket energi läggs på hätska utspel och fingerpekande, snarare än konstruktivt arbete för att utveckla landskapet kommer problemen bli allt större.

Lagtinget borde tillsätta en parlamentarisk kommitté, eller för att använda det moderna uttrycket: tankesmedja, för att förutsättningslöst se över hur landskapet bäst styrs. Det var över 20 år sedan sist, och tiderna har förändrats. Se bara på hur många partigrupper det finns i lagtinget i dag.

Självstyrelsen behöver vårdas, utmanas och utvecklas i och med en ständigt föränderlig värld – men för närvarande fastnar vårt parlament allt för ofta i samma invanda och väl uppkörda hjulspår. Månne är det dags att byta väg?