Ledare
Staden bör ta ett steg tillbaka, sondera terrängen och lägga grunden för en process som både är transparent och som säkerställer att stadsborna faktiskt får ut så mycket som möjligt av affären.
Wilma Eriksson
Försäljning utan öppet förfarande är fel väg
Mariehamns stad tycks återigen stå inför en försäljning som väcker frågor kring kommunens fastighetsaffärer.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Hälsans Hus, Nyfahlers, Bollhalla, Mariepark och Styrsö. Under de senaste åren har Mariehamns stad stått inför flera stora fastighetsaffärer som väckt debatt om förvaltningen av stadsbornas gemensamma medel.
När staden nu avser sälja Mariehamns Centralantenn väcks samma frågor på nytt. Bolaget brottas med lönsamhet och det är förståeligt att staden vill avyttra något som inte hör till kärnverksamheten. En försäljning i sig är inte felaktig. Det som väcker frågor är hur processen har gått till.
Enligt stadsstyrelsen ordförande Michele Ferrari har en lokal företagare, JP Agenturs Johnny Hellman, tagit initiativet till ett köp redan i våras. Sedan dess har diskussioner pågått i kulisserna och nu, bara dagar innan fullmäktige ska ta ställning till en försäljning, har stadsstyrelsen lagt fram ett förslag om försäljning som blivit offentligt.
Processen rimmar illa med principen om transparens. Det handlar inte bara om att få högsta möjliga pris, utan även om att upprätthålla allmänhetens förtroende. När Ålcoms vd Tom Bengtsson säger att även de är intresserade bekräftas det problemet. Det finns potentiella intressenter men ingen annan som haft chans att lägga bud.
Stadens argument är att ett öppet förfarande hade kunnat leda till MCA köptes av den enda konkurrenten, vilket riskerar skapa ett monopol som driver upp priset för stadsborna. Det kunde om de stämde kanske vara en aspekt att beakta men det trumfar ändå inte betydelsen av öppenhet, särskilt inte när det ytterligare riskerar underminera en redan haltande tilltro till hur staden hanterar sina tillgångar.
Påståendet att en försäljning till Ålcom skulle skapa ett monopol håller inte. Ja, Ålcom skulle bli ensam kabel-tv-operatör på Åland – men kabel-tv är en teknik på väg att fasas ut, inte en marknad med framtidspotential. Den som i dag vill se på tv har redan en rad alternativ och operatörer att välja mellan.
Argumentet om risken för en monopolsituation bygger samtidigt på ett antagande om att Ålcom skulle kunna missbruka en sådan position. Här kan man konstatera att Ålcom i förlängningen till största del ägs av Ålands telefonandelslag med cirka 7.000 andelsägare.
Det är också värt att notera att MCA själv både haft monopol på kabel-tv i Mariehamn och konkurrerat med privata aktörer med hjälp av skattemedel. Monopol inom offentligt ägda bolag som förvaltar unik infrastruktur är ofta accepterat när syftet är service framom vinst, men MCA förvaltar för egen del ingen avgörande infrastruktur och genom åren har bolaget anklagats för att ha varit misskött. Om staden på riktigt hade värnat skattebetalarnas medel och konkurrens borde man avyttrat verksamheten för många år sedan.
Om kabel-tv inte längre är en kommunal angelägenhet borde staden inte heller försöka regissera konkurrensen. Kliver man av planen ska man inte stå vid sidlinjen och peta i spelet. Staden bör ta ett steg tillbaka, sondera terrängen och lägga grunden för en process som både är transparent och som säkerställer att stadsborna faktiskt får ut så mycket som möjligt av affären.
