Diskussionen om skärmtid har blossat upp efter att en grupp forskare uttryckt kritik på DwN Debatt mot att det saknas rekommendationer om barn och skärmar.
”Det behövs en beteendeförändring för att minska riskerna för en ogynnsam utveckling av barns hälsa. Det är hög tid att agera nu”, skriver de.
Det hissas ofta varningsflaggor kring barn och ungas ökade användning av mobiler, surfplattor och datorer.
Teknikskiften har i alla tider lett till känslor. När boken kom varnades det för alltför mycket läsning, radion ansågs kunna orsaka hjärnskador, miniräknaren skulle försämra förmågan till huvudräkning – och när filmerna kom väcktes rädsla för att de skulle slå ut böckerna.
Pekpinnarna kring skärmtid leder till oro och föräldrar med skuldkänslor. Detta trots att vi historiskt befinner oss i en tidsepok där föräldrar generellt umgås mycket med sina barn och har en hög medvetenhet kring deras välmående.
Skärmar i begränsad omfattning kan vara ett verktyg för att få nutidens vardag att gå ihop. Ett barn mår inte sämre för att det då och då får titta på Babblarna.
Forskningen om barn och skärmtid är ung, det är ännu för tidigt att dra slutsatser om hur det påverkar deras utveckling i långa loppet.
Det säger sig självt att det är hämmande och passiviserade för en ung person att bli parkerad framför en skärm i massor av timmar om dagen. Det är viktigt att den nya tekniken inte tränger ut viktiga delar som påverkar barnets utveckling positivt, som fri lek, ritande, läsande, skrivande.
Om skärmtiden sker på bekostnad av basala behov som socialt umgänge, sömn och motion finns det definitivt anledning att problematisera beteendet.
Som inom många andra områden gäller måttlighet och sunt förnuft.
Man kan inte dra all skärmtid över en kam, det handlar också om vad barnet gör på skärmen. Det är skillnad på att ha ett videosamtal med mormor eller spela ett pedagogiskt problemlösningsspel än att passivt stirra på en skärm.
I Mariehamn är frågan om ungas surfande högst aktuell. 2018 infördes mobilfri skola, men efter protester från högstadieeleverna har staden nu gått med på en kompromiss där man i ett år ska testa att tillåta mobilerna under raster.
Det vore konstigt om lösningen inte blir permanent. Ett totalförbud av telefoner på högstadienivå är för strikt och fungerar inte i praktiken. Men det är rätt att mobilerna avlägsnas från klassrummen, de ska inte hänga med in på lektionerna och locka mer än undervisningen.
Det finns en koppling mellan psykisk ohälsa och högt mobilanvändande, men det riskerar samtidigt att ge en förenklad bild. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar och började redan innan yngre fick tillgång till mobiler.
Det finns både för- och nackdelar med den digitala explosionen. Man kan vara skeptisk till den och tycka att den teknik man själv vuxit upp med och lärt sig använda är mest fördelaktig. Men vi kan inte vända utvecklingen och ”ouppfinna” digitaliseringen, därför är anpassning ett bättre alternativ.
I stället för att skuldbelägga sig själva kan föräldrar fokusera på att hjälpa sina barn att hitta balansen och stötta dem till hälsosamma rutiner. Vuxna bör sätta sig i vad barnen gör på nätet och hur de mår. De måste också titta på sitt eget beteende, om de hela tiden är uppkopplade och surfar på nätet så kommer barnen göra efter. Så länge skärmtiden inte konkurrerar ut viktiga behov som umgänge med familj och vänner, fysisk aktivitet och sömn, är allt i sin ordning.
Linda Blix
tel: 26 637
