Enligt det ryska utrikesdepartementets talesperson, Maria Zakharova, har landet informerat såväl Finland som Sverige om exakt vilka konsekvenserna skulle bli om de båda länderna går med i Nato. ”Det finns ingenting att bli förvånad över”, sade Zakharova.
Svaret?

I Finland en debatt i riksdagen där fler partier och ledamöter anslöt till ja-sidan, som nu har en klar majoritet.
I Sverige en regering vars utrikesminister, Ann Linde (S) säger: ”De har hotat Sverige och oss personligen genom att uttrycka detta. Vi tycker det är ett oacceptabelt sätt att inte respektera att varje land själva bestämmer sin säkerhetspolitik”. Samtidigt beordrar statsministern sina medarbetare att snabba på utredningen som kan ligga till grund för ett Natomedlemskap.

Det går tungt för Ryssland, även om man fått lite framgång efter en omgruppering i östra Ukraina och lagt ett antal byar under sig. Men sanktionerna fortsätter och hårdnar, PR-kriget är förlorat sedan länge och krigsbrotten som avslöjas blir allt fler.

Och när den ryska björnen försöker spänna allt tunnare muskler för att tvinga länder som Sverige och Finland till lydnad, då får man inte en reaktion av rädsla, utan kalla handen av smånationerna.
”Cyberhot, hybridhot, sabotage, underminerande av vår statsorganisation, alla olika typer av attacker som man kan tänka sig. Jag vet inte vad de avser att göra eller inte göra men att Europa lever i en hotsituation och att allting har förändrats i grunden. Så är det”, sade den svenske försvarsministern Peter Hultqvist (S) enligt Aftonbladet. Det låter inte som att hans knän skakar, direkt.

I riksdagens debatt om det säkerhetspolitiska läget konstaterade statsministerpartiet SDP:s gruppledare Antti Lindtman att medlemskapet i Nato närmar sig.

”Det är klart att Rysslands agerande har fört Finland flera steg närmare en situation där det är nödvändigt att alliera oss militärt”, sade Lindtman.
Samlingspartiets vice gruppledare, Antti Häkkänen, sade å sin sida att han ville se en snabb process där man inte uteslöt något, varken Natovapen eller Natotrupper stationerade på finsk mark.
Inte ens Vänsterförbundet är längre tydlig motståndare till Nato, och i Sverige har Natokritiska Aftonbladets ledarsida vänt och stöder ett medlemskap.
Att Finland och Sverige kommer att lämna in ansökningar om medlemskap i Nato handlar inte längre om om, utan om när. Det står helt klart att båda länderna vill in i den västerländska sfärens försvarsallians.
Och man gör det inte för att det bedrivits ett lobbyarbete på hemmaplan för medlemskap, utan enkom på grund av att Ryssland inte längre respekterar internationella avtal och lagar.

Frågan som återstår att få svar på är vad som händer under den kritiska tid som finns mellan att en ansökan lämnas in och att länderna officiellt blir medlemmar. Enligt finländska bedömare tar det mellan fyra och tolv månader för Natoländernas parlament att godkänna en ny medlem, och under den tiden gäller inte Natos ”angriper man en angriper man alla”-klausul.

Rädslan för vad ett allt mer trängt, allt mer utskämt och ett allt fattigare Ryssland gör när det står klart att man får en lång landgräns mot Nato är befogad. Men samtidigt måste man, även om det kan tyckas cyniskt, komma ihåg att det är skillnad för västvärlden på Sverige och Finland, som varit Natopartners i årtionden, och ett Ukraina som historiskt länge varit en del av den ryska sfären.
Ett ryskt angrepp på Sverige eller Finland skulle av allt att döma innebära början på det tredje världskriget, och så galen är inte Vladimir Putin.
Nej, snarare handlar det om den hybrid- och cyberkrigföring som Peter Hultqvist talade om. Illa nog och väldigt utmanande, absolut, men också något vi måste kunna klara av att försvara oss mot i den nya tidens krigföring.

Jonas Bladh