Säljbeslutet är taget – men ersättningen famlar

Det finns ett gammalt uttryck om att åländska sjömän är de bästa i världen. Det sades med stolthet, men också med självklarhet. Något i mötet mellan havet, envisheten och den gedigna utbildningen gjorde att unga ålänningar växte in i yrket, från första tampen till sista nattvakten.

Och så står vi här i dag, mitt i ett skede där grunden för den praktiska utbildningen håller på att ritas om, utan att den nya kartan ännu är helt klar.

Skolfartyget Michael Sars ska säljas. Det beslutet är taget och diskuterat till leda. Så det som spelar roll nu är den verkliga kärnfrågan: Vad ska ersätta den där första, trygga och pedagogiska platsen där nya sjömän får lära sig grunderna?

Landskapsregeringen (LR) pekar på ett samarbete med Axferries. Rederiet säger i Ålands radio att man ser möjligheter, men påpekar samtidigt att man inte kan följa skolornas program. Det behövs ”flexibilitet”.

Förhoppningen är förstås att ”flexibilitet” inte betyder att utbildningarna helt ska formas efter färjornas trafikupplägg. Ett rederi kan inte anpassa sin verksamhet efter en utbildning, det är fullt begripligt. Men utbildningen måste ändå få ha sina egna ramar, annars riskerar själva kvaliteten att tunnas ut. Vad som faktiskt menas är ändå svårt att få grepp om. Just nu känns upplägget helt enkelt inte färdigt.

Skillnaden är egentligen väldigt tydlig: En praktikplats är inte ett skolfartyg. Det är skillnad på att ha elever ombord och att ha händer ombord.

På Sars har studerande haft tid att prova, göra fel och lära sig däckstermer, maskinens logik och själva sjömanskapet. Det är den där långsamma och noggranna grundträningen som hela branschen bygger på.

Erfarna sjöbefäl beskriver risken med alternativet: att studerande på skärgårdsfärjorna hamnar som extra arbetskraft – de som dirigerar bilar, håller rutinerna och fyller ut när bemanningen är pressad. Inte för att någon vill utnyttja dem, utan för att vardagen ser ut så när trafiken ska rulla.

Ekonomin spelar förstås in. Sars kostar pengar, och LR skulle knappast gå vidare med förändringen om man inte var övertygad om att det sparar något. Men just därför är frågan så central: hur stor blir den faktiska besparingen, och var landar kostnaderna i praktiken?

Det är i alla fall inte ännu redovisat vad extern praktik kan komma att kosta, eller hur mycket anpassningar som krävs om utbildningarna ska följa en kommersiell trafik. Sparande är bra, men som alla som försökt ”städa i budgeten” vet: det är först när alla siffror ligger på bordet som man ser om det blev en besparing eller bara en förflyttning.

Det som behövs nu är inte skuld eller pekpinnar, utan tydlighet och öppenhet. Framför allt behövs en ordentlig diskussion om vad Åland vill vara inom sjöfarten de kommande decennierna.

Ingen kräver perfekta svar på en gång. Men innan Michael Sars är såld borde LR kunna visa upp något mer konkret, en plan som håller för både studerande, lärare och branschen som ska ta emot nästa generation.

Åland har byggt mycket av sin stolthet på sjöfarten. Det vore synd om det som alltid varit en styrka tappades bort i all hast, bara för att man behövde en snabb ersättningslösning.