Natosympatisörer i Finland och Sverige hann glädjas i två dagar. Efter många förhandlingar på alla tänkbara nivåer kunde utrikesministrarna, under statschefernas godkännande ögon, i tisdags sätta sig ner och skriva på ett avtal som möjliggjorde Turkiets stöd för Finlands och Sveriges inträde i försvarsalliansen.
De viktigaste formuleringarna i avtalet gällde terrorism, mer specifikt hur Finland och Sverige bör förhålla sig till de kurdiska grupper Turkiet anser vara terrororganisationer. Hit hör PKK, vars terroriststatus knappast någon ifrågasätter, men även YPG/PYD och gruppen kring aktivisten Fethullah Gülen. YPG har utvecklats till att bli en allierad med framför allt USA i kampen mot Islamiska staten i Syrien, och den sistnämnda gruppen bör främst ses som motståndare till den nuvarande politiska ledningen i Turkiet. Det kom därför som en lättnad för de finländska och svenska delegationerna under toppmötet i Madrid att man kunde komma överens om ett avtal som inte tvingade Finland och Sverige att förändra sin hållning till någon av organisationerna, utan bara satte ord på redan gällande praxis – trodde man.
I torsdags lyckades Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan så med en pr-kupp av rang. Efter att alla trodde att toppmötet för Natomedlemmar tagit slut kallade han till presskonferens och meddelade att Finlands och Sveriges tolkningar av avtalet inte alls gick tillräckligt långt. Nu skulle många tiotal personer, klassade som terrorister av den turkiska ledningen, ögonaböj utvisas till Turkiet. Ländernas lagstiftning måste också skrivas om för att aktivt motarbeta även de grupper som i dagsläget inte terrorklassas av Finland och Sverige.
Lägg till det en inte särskilt fin vink om att det tog Makedonien 20 år att bli medlem i Nato, och Erdoğan kunde släppa den metaforiska mikrofonen och lämna Spanien, väl medveten om att han kastat den mest välriktade diplomatiska granaten på år och dag.
Avtalet med Turkiet var både osäkert och ovärdigt redan från början. Osäkert, för att formuleringarna var just så luddiga att de kunde tolkas på flera olika sätt, något som iakttagare påpekade redan innan bläcket torkat på pappret. Eva Biaudet (SFP) formulerade det väl i en intervju med Hufvudstadsbladet då hon sade att hon inte oroar sig för hur avtalet ska läsas i Finland men att hon däremot är orolig för hur det ska läsas i Turkiet. ”Vi måste därför vara tydliga och kommunicera vår tolkning”, tillade hon. Kanske är det just dessa tolkningar som på bara två dagar fick Turkiet att på ovannämnda spektakulära sätt tydligt kommunicera sina förväntningar i retur.
Avtalet var ovärdigt för att det var så uppenbart faustiskt, det vill säga slutet med sagans arketypiska djävulsgestalt. Eftersom det är sommarlov passar ett exempel från Harry Potter-böckerna bra som förtydligande. I den sjunde och sista boken i J. K. Rowlings mästerliga serie berättas en saga om tre bröder som möter Döden. Denne har orsak att hämnas på bröderna och låter var och en välja en gåva. Den första brodern väljer en oövervinnerlig trollstav, den andra en sten som gör det möjligt att återkalla döda personer till livet, och den tredje väljer en mantel som ger osynlighet. Till saken hör att Döden vet att han kan lita på människornas kortsiktighet. Den första brodern dör snart en våldsam död eftersom hans oövervinnerliga stav orsakat så stor avundsjuka. Den andra begår självmord eftersom hans älskade inte längre är som förut efter han väckt henne från de döda.
Det är bara den tredje brodern som gör ett klokt val. Osynlighetsmanteln är en jämförelsevis blygsam gåva, men tack vare den kan han leva sitt liv till hög ålder, tills han en dag självmant tar av sig manteln och möter Döden på egna villkor.
Den här typen av avtal med mörkrets makter är vanliga i myter från alla tider. Det finns visserligen exempel på berättelser där människan lyckas överlista sin mörka motpart, ofta då med hjälp av list och teknikaliteter som i fallet med den tredje brodern, men i de flesta fall är slutresultatet tragiskt. Sensmoralen är att den som väljer att byta bort sin integritet, heder eller någon annan dygd i utbyte mot kortsiktiga resultat är dömd att misslyckas. Det hela kan också summeras i ordspråket ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Att vilja något för mycket har sällan en gynnsam effekt på ens omdöme, och det kan ens motståndare utnyttja.
Den iver som Finland och Sverige uppvisat i jakt på ett medlemskap i Nato delas inte av Turkiet. Det har gjort det möjligt för Ankara att i lugn och ro idka utpressning mot Helsingfors och Stockholm.
Parterna använder sig inte heller av samma spelregler. Erdoğan bryr sig inte om omvärldens respekt. Han bryr sig om makt. En sådan person kan spela betydligt fulare än de som är måna om goda relationer och demokrati. Hur det går nu med Finlands och Sveriges Natomedlemskap är ytterst osäkert. Om Erdoğan håller vad han lovat – och det finns knappast några orsaker att tro något annat – låter han helt enkelt bli att låta parlamentet rösta om saken tills allehanda eftergifter uppnås. De utvisningar och lagändringar han i torsdags sade sig kräva kan vara bara början. Finns det ännu någon möjlighet för Finland och Sverige att välja osynlighetsmanteln och diskret undvika ytterligare faustiska eftergifter?
Henrik Herlin
