Flera västländer är med om en diplomatisk bojkott av OS i Peking på grund av de människorättskränkningar, ja till och med folkmord, som uigurer och tibetaner utsätts för. Också inskränkningen av demokratin i Hong Kong, censuren och begränsningen av yttrandefriheten i landet hör till det väst på detta sätt protesterar emot.
Bakom knuten väntar nästa stora mästerskap i ett land där inte alla har det som på Strömsö. Senare i år arrangeras fotbolls-VM i Qatar, det oljeproducerande emiratet vid Persiska viken som sägs vara världens rikaste land. Men massor av gästarbetare från bland annat Nepal, Indien och Bangladesh har fått sätta livet till i de undermåliga förhållanden som råder när arenor och andra faciliteter för VM byggs.
I samband med vinter-OS i Kina har frågan ställts om också idrottarna borde bojkotta spelen. En del idrottare, bland annat snowboardåkaren Enni Rukajärvi från Finland och skidskytten Sebastian Samuelsson från Sverige har uttalat sig kritiskt om förhållandena i Kina och den finländska fotbollspelaren Riku Riski vägrade åka på landslagsläger i Qatar.
Både Rukajärvi och Samuelsson har ändå valt att delta i OS och det är heller ingen som kan ifrågasätta det. Som det sagts i debatten, idrottarna utövar sitt yrke och visar upp sitt kunnande, något de tränat och jobbat för i många år. Det är lätt att hålla med Frank Andersson, verksamhetsledare för Amnesty i Finland: Det är inte de aktivas sak att ta det moraliska ansvaret och det är populistiskt att kräva att idrottarna ska bojkotta ett stort mästerskap. De aktiva har på sin höjd en mycket liten möjlighet att påverka var mästerskapen hålls och hur förhållandena är i det arrangerande landet. I stället är det förstås av den Internationella olympiska kommittén (IOK) och fotbollens internationella organisation FIFA som ansvar ska utkrävas. Det är dessa två mäktiga organisationer som beslutar vem som får arrangera mästerskapen.
Men vem ska arrangera OS, vem klarar av ett arrangemang när det numera blir så dyrt? Att diktaturer med slavarbetskraft kan göra stora mästerskap billigare får inte vara ett argument för att få arrangera, som det sades i en debatt i SVT inför OS-invigningen.
Det är dags att börja ställa samma krav på OS och VM som på all annan verksamhet: Spelen måste bli hållbara, etiskt, moraliskt, ekonomiskt och på alla andra sätt. Då kan knappast en diktatur få arrangemanget. Kanske måste de största mästerskapen spjälkas upp, som den finländske sportkommentatorn Bror-Erik Wallenius kastat fram. Enligt honom kunde till exempel fotbollen lyftas ut ur sommar-OS för att få ner kostnaderna.
Det finns också en annan sida av myntet. Stater som har något att dölja, till exempel sin människorättssituation, vill gärna arrangera spektakulära mästerskap för att få bort omvärldens fokus från det som är mindre bra i landet. Men det är inte så säkert att det lyckas längre, i dagens värld och inför dagens medier blir det allt svårare att dölja sådant. Att Kina står värd för vinter-OS gör inte att bilden av Kina tvättas ren i omvärldens ögon.
Det är tvärtom sannolikt så att vi vet mer om människorättskränkningarna i Kina och Qatar just på grund av att länderna står värdar för två stora mästerskap. Handen på hjärtat, hur många kände till ”omskolningslägren” för uigurer i Kina innan det blev klart att Kina för andra gången skulle få OS-värdskapet? Eller att det ens finns en muslimsk minoritet i nordvästra Kina som heter uigurer?
Det är också hälsosamt att bli påmind om att Kina faktiskt är Finlands fjärde största handelspartner. Vi har säkert alla en eller flera produkter som är Made in China. Att då kräva att idrotten ska bojkotta OS är faktiskt inget annat än populism.
Med det sagt är det självklart att våra och andras politiska ledare men framför allt idrottens ledningskadrer har ett stort ansvar för att mästerskapen ordnas etiskt och moraliskt hållbart. Att till exempel flytta hela byar, förstöra odlingsmark eller använda slavarbetskraft går absolut inte ihop med de ideal som idrotten står för.
Kerstin Österman
tel: 26 026
