Många väljare står som frågetecken inför lagtings- och kommunalvalet den 15 oktober. Folk är uppriktigt trötta på det politiska Åland och de förtroendevaldas oförmåga att samarbeta och komma till skott med viktiga beslut. Mandatperioden har präglats av interna bråk i landskapsregeringen, osämja mellan opposition och regering samt konflikter med finska staten.
Väljarna har för länge sedan fått nog av det politiska tjafset.
Ett val, och därmed ett nytt parlament, är förvisso alltid en möjlighet till förbättring och ny energi, men vem ska man rösta på? Och vad vill kandidaterna, rent konkret? Hur mycket handlar deras kandidatur om ett genuint engagemang? Eller är det snarare ett sätt att säkra en hyfsad månadslön de kommande fyra åren? Vilka ställer upp bara för att fylla ut partilistan så att den blir jämställd?
Frågorna hopar sig, och de är tyvärr befogade.
För några veckor sedan gav Ålandstidningen alla lagtingskandidater möjlighet att svara på vår valkompass på hemsidan. Valkompassen är ett verktyg där väljarna, efter att ha svarat på ett tjugotal frågor, matchas med den eller de kandidater vars åsikter bäst stämmer överens med ens egna. Av 205 kandidater valde 53 att inte svara. Det är ett bortfall på drygt en fjärdedel. Visserligen har kandidaterna mycket att hålla reda på just nu, men siffran är ändå anmärkningsvärd.
Det finns kandidater som inte har ambitionen att bli invalda – som inte ens vill bli invalda! – men som står med på listan för att stöda ett parti eller bidra till en jämställd lista. Gentemot väljarna är det här både oärligt och fult, och det riskerar att undergräva trovärdigheten för hela vår demokratiska process, vars existens blott och enbart upprätthålls av väljarnas förtroende för systemet.
Valrörelsen på Åland kommer generellt sett i gång ganska sent. Om kandidatlistorna lämnades in tidigare skulle det förmodligen ge mer tid för en konstruktiv debatt.
Men det är först nu det syns ett större antal annonser i tidningen, skyltar längs med vägar och reklamutskick i brevlådan. Men trots att vi översköljs med diverse valreklam är det ändå många väljare som inte blivit ett dugg klokare. Den viktigaste frågan kvarstår ännu: Vad vill politikerna – egentligen?
Partiernas slogans är klyschiga och vaga. Oberoende av ideologisk övertygelse kan de flesta väljare omfatta dem. Vi säger gärna ja till ett tryggt Åland, vi tror på Åland, vi vill att alla ska blomstra, vi tycker det är bra med hjärtat på rätt ställe och vi håller med om att det är viktigt att våga samtidigt som vi värnar.
Liberalerna är det enda parti som sticker ut med ett budskap som man faktiskt kan ta ställning till: ”Det är dags för Liberalerna”. Även om budskapet inte säger ett ord om partiets politik, är det ändå ett påstående väljarna kan nicka bifallande till, eller skaka på huvudet åt.
Politik handlar om att ta ställning.
Kandidaterna är visionära, och vackert så, men få svarar på den allra viktigaste frågan ”hur?”. Som undantag kan nämnas Tom Forsbom (MSÅ) och Jesper Josefsson (C), som båda på ett tydligt sätt redogör för hur de ska nå sina mål. Det är just sådana skrivningar som väljarna vill ha. Det tål att upprepas: väljarna måste veta vad de tar ställning till. Mål och visioner kan vara mer eller mindre desamma för alla politiker, politiken handlar om hur vi ska nå dit.
”Alla verkar springa på alla bollar … Det verkar som att partierna riskminimerar för att undvika att tappa väljare, men i stället blir det gärna både otydligt och spretigt”, sade den svenska marknadsföringsrådgivaren Mats Rönne i en intervju med tidningen Resumé i samband med svenska riksdagsvalet 2018.
Det är precis så det är. Väljarna vill ha tydlighet. Väljarna vill ha trovärdighet och engagemang. Med en och en halv vecka kvar till valet finns det ännu tid att fånga upp osäkra väljare.
Sandra Widing
tel: 26697
