Att den psykiska hälsan i världen blir sämre, särskilt bland unga, är en sanning som de senaste åren börjat upprepas allt mer. I Finland lider 20 procent av befolkningen av depression i något skede av livet och 2019 var psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukpensionering.

Tittar man uteslutande på unga är siffrorna än mer anmärkningsvärda. I Sverige har psykisk ohälsa hos barn ökat med över 100 procent de senaste tio åren.

Att må dåligt har på många sätt blivit kanske vår tids främsta folksjukdom. Men varför mår vi sämre? Orsakerna är många: Brister i skolan, en tuffare arbetsmarknad, sämre hemförhållanden och ökade inkomstskillnader – bland annat.

Skärmtid och sociala medier nämns ofta i sammanhanget, även fast forskningen ännu inte kunnat klargöra exakt hur sociala medier påverkar hjärnan, mer än att man vet att det finns ett samband.

Att unga går i bräschen för den psykiska ohälsan är ändå en tydlig signal om att trenden har med vårt levnadssätt att göra.

Men i trenden finns också en stor paradox. För samtidigt som vi mår sämre är förutsättningarna för ett bra liv i dag kanske bättre än någonsin. Ju bättre vi får det, ju sämre verkar vi må. I en tid när folkhälsan i övrigt och den ekonomiska välfärden är på topp översvämmas vi av depression och ångest.

Flera har försökt förklara den uppenbara motsägelsen. Något som på sätt och vis suddar ut paradoxen är att människor generellt strävar efter mer än de har. Ju mer vi får, desto större blir förväntningarna.

Utgående från det borde vi emellertid må ungefär lika dåligt som vi alltid gjort, inte sämre. Eftersom förväntningarna korrelerar med livssituationen. Men varför mår vi då sämre? En förklaring kan vara att generationer i alla tider blivit rikare än sina föräldrar, något som kanske inte är lika självklart i dag.

I boken ”Medelklasskvinnans tysta vrål: Därför mår vi så dåligt när vi borde må så bra” resonerar författaren Cecilia Wemming kring att människor gillar stabilitet och att dagens mobilitet ger en osäkerhet. Vi lever längre, har fler möjligheter och är samtidigt rädda för att tappa det vi har. Livet är på förhand inte lika utstakat som förr i tiden, och för många innebär det press. Människan gillar förutsägbarhet, och på många sätt är dagens samhälle väldigt oförutsägbart.

Men på samma gång som det mänskliga psyket påverkas av tillsynes logiska förklaringar finns en annan sida.

Eftersom ingen maskin kan se in i en hjärna och se om den mår dåligt – på samma sätt som en röntgenundersökning kan hitta en cancertumör i bukspottkörteln – hör psykisk ohälsa egentligen till en värld utan självklara svar.

Minskad stigmatisering har de senaste åren lett till att fler börjat prata om sitt mående. Nytt, och nödvändigt, ljus har kastats på ämnet. Samtidigt är vår tids människa mer känslig än sina förfäder. Att ständigt kräva svar när det går dåligt har blivit en självklarhet – och i jakten på svar har det som förut var normala känslor blivit en psykisk sjukdom.

Livet kommer alltid att gå i vågor. Ibland är det bra. Ibland är det mindre bra. Men i en värld utan självklara svar riskerar sökandet efter dem bli en självuppfyllande profetia.

Att vi mår dåligt råder det inga tvivel om, och sist och slutligen gör det kanske ingen skillnad för den som faktiskt mår dåligt eftersom allt sker i vår hjärna. Men frågan är om vi angriper problemet från fel ände? Mår vi faktiskt så dåligt som vi gör, eller tror vi bara att vi gör det?