Det var fullkomligt briljant pr-arbete från prins Harry och hustrun Meghan Markle. Deras avhopp från kungahusets verksamhet förra året gav inte upphov till tillräckligt stor uppmärksamhet, så efter ett år av planering tog de nu nästa steg.

När självaste Oprah Winfrey kallas in för att göra en två timmar lång intervju vet man att det är allvar av. Intervjun, och den påföljande världsomspännande mediabehandlingen, visar att paret inte alls har några planer på att dra sig tillbaka och leva sina liv i fred, något de ofta hävdat det senaste året.

Intervjun utspelade sig på verandan till deras magnifika gård i södra Kalifornien. De har behandlats illa av kungahuset, berättade de. Någon på Buckingham Palace har ställt rasistiska frågor om deras kommande barn, Meghan har haft självmordstankar och inte fått stöd för detta, och nu när de dragit sig tillbaka får de inte längre några pengar från kronan.

Egentligen borde spektaklet endast ge upphov till axelryckningar och en olustkänsla. Här har vi alltså drottningens eget barnbarn, sjätte i tronföljden, som utan respekt för sin härkomst eller heder i allmänhet baktalar sin familj inför en potentiell miljardpublik samtidigt som han beklagar sig över hur svårt de har det när de måste använda sig av arvet från hans mor för att finansiera sitt luxuösa boende och sin lukrativa affärsverksamhet.

Meghan Markle å sin sida kommer med anklagelser enbart baserade på känslor och tolkningar, väl medveten om att det är just den typen av anklagelser som kungahuset inte bemöter offentligt, även om de mot förmodan gick att verifiera.

Ändå har de globala reaktionerna varit allt annat än axelryckningar. De amerikanska medierna har kastat sig över historien, svalt den med hull och hår och vidarebefordrat den med den dramatik just de är så bra på att skapa.

Nu vidareförmedlas alltså bilden av den sorgsna blivande modern som efter många milda påtryckningar från den ack så sympatiska Oprah Winfrey slutligen ger efter och berättar om allt ont det brittiska kungahuset har gjort henne.

Att Meghan Markle själv tog kontakt med Oprah Winfrey för flera år sedan för att planera en intervju, att mediamogulen var gäst på hennes bröllop och att de två nu för tiden är vänner och grannar är tydligen inte alls en faktor i sammanhanget.

Händelseförloppet kring hertigen och hertiginnan av Sussex som sådant är egentligen bara av intresse för personer som följer kungahuset och för dem som njuter av skvaller. På ett övergripande plan säger det däremot något väsentligt, och oroväckande, om vår samtid.

Det brittiska kungahuset har, oberoende av vad man anser om monarkin som sådan, länge stått stadigt mot den relativisering som allt mer präglar samhället. Det har fungerat som en förebild gällande goda klassiska egenskaper som heder, flit och plikt.

Drottningen själv har som personligt motto att aldrig klaga och aldrig förklara, det vill säga att sträva på i tysthet och få arbetet gjort.

Det finns givetvis många undantag från denna plikttrogna arbetsamhet under både släkten Windsors och de föregående ätternas historia, inte minst Diana Spencer, prinsessan av Wales och prins Harrys mor.

Det är ändå taktlöst av Harry och Meghan Markle att göra sig till martyrer. Vad konsekvenserna blir av att så framträdande medlemmar av kungahuset tar på sig den postmoderna offerkoftan är ännu svåra att förutse, men risken är att de åsamkar både släkten, institutionen och framför allt de dygder de står för skador som blir svåra att reparera.

Kungahuset avvaktade ett par dagar med att alls kommentera Oprahintervjuns existens. När uttalanden slutligen började sippra ut var de förvånansvärt milda: Anklagelserna som framkom i intervjun var ”besvärande”, minnen kan skilja sig åt, och så vidare.

Det är allt för förlåtande. Betydligt rimligare är att rakryggat konstatera att handlingar har konsekvenser, och därefter stänga dörren fullständigt tills en uppriktig bön om förlåtelse hörs från Kalifornien.

Det skulle vara en god lektion inte bara i plikt utan också i principfasthet.