Den åländska vården är i behov av ett nytt informationssystem för att uppfylla dagens krav på informationssäkerhet och cybersäkerhet – och lagtinget ska nu skyndsamt ta ställning till en fullmakt som på sikt kan innebära kostnader på omkring 80 miljoner euro.
Här rycker det nog till lite i varje ålänning med bättre minne än en guldfisk. En första befogad fråga är varför det varit så tyst om det här fram tills nu? Om avtalet löper över alla 18 år – med en brasklapp för att undertecknad kan ha dåligt minne – måste det vara den största upphandlingen landskapet gjort.
Visst. Det är en uppskattning av en kostnad fördelad över 18 år inklusive optioner och kostnaderna kan komma att förändras beroende på vilka anpassningar som kan göras i verksamheten, men det är ändå många tiotals miljoner euro det är fråga om. Ska man ta ÅHS på orden finns det heller inga alternativ, så att optionerna om tio år skulle bli outnyttjade till förmån för något annat är osannolikt.
Som jämförelse var elhybriden 67 miljoner euro och infrastrukturen på östra och västra Föglö strax under 40 miljoner euro. Ingen har väl glömt hur debattklimatet såg ut kring de projekten?
Med det sagt önskar nog ingen en upprepning av ovanstående exempel när det kommer till hur debatten fördes, men det är ändå förvånande att frågan så här långt inte fått mer uppmärksamhet – och för den cyniske kan det te sig synnerligen alarmerande att lagtinget nu skyndsamt ska ta ställning till en såpass betydande kostnadsökning.
Hur insatta är de åländska politikerna i den här frågan? Klart är åtminstone att arbetet med det nya vårdinformationssystemet redan pågått i flera år och så här långt kostat 4,2 miljoner euro.
Det för oss oundvikligen också in på nästa fråga. Hur kan det mitt i allt vara bråttom? Oaktat deadlinen för att få stöd från EU:s resiliensprogram har den här frågan varit känd sedan 2012, då landskapsrevisionen för första gången underkände nuvarande system.
Hur kan det ta tolv år att komma till den punkt då upphandling ska inledas, och då dessutom på slutrakan framkomma att kostnaderna blir betydligt högre än tidigare budgeterat?
Svaret på det hittar vi nog på flera ställen inom det offentliga Åland. Det finns en underlåtenhet att löpande uppdatera allt från system till infrastruktur.
Exemplen är flera: Vårdinformationssystemet, sjukhusets fastigheter, digitaliseringen och skärgårdstrafiken. När saker lämnas till sista sekund och utan långsiktig planering blir förstås steget både stort och dyrt när man väl kommer till skott.
Att landskapet så här långt lyckats undvika att gå till banken är inte särskilt imponerande när man slänger in den stora investeringsskulden i kalkylen.
Nämn någonstans i det privata där det skulle ta tolv år för en organisation i motsvarande storlek att uppdatera ett system som är osäkert, ineffektivt och inte optimalt för den verksamhet som bedrivs.
Det finns inga, och har det funnits så existerar de inte längre. Inom det privata finns en annan långsiktighet. System och teknik uppdateras löpande och utgående från en förutbestämd plan för att hela tiden nå högre kostnadseffektivitet.
Att det offentliga, på vissa områden, borde lära sig mer av det privata är måhända en uttjatad paroll, men ovanstående gör inte direkt behovet av att påpeka saken mindre.
Ett glädjande exempel i sammanhanget är att landskapets Fastighetsverk börjat tillämpa detta affärstänk på landskapets fastigheter, däribland just sjukhuset var man vill se en långsiktig fastighetsutvecklingsplan som sätter ramarna med flera decenniers framförhållning.
När det gäller vårdinformationssystemet verkar det inte ha funnits så mycket långsiktig planering, och det är rimligt att fråga sig om det faktiskt finns tillräckliga insikter i vad som behövs och hur det nya systemet kommer att påverka vården. Kanske hos den innersta krets som jobbat med frågan, men huruvida den finns bland de politiker som nu skyndsamt måste ta ställning till en fullmakt på flera tiotals miljoner euro är högst oklart.
Kevin Eriksson
