På måndag ska det stå klart vilken kandidat Samlingspartiet ställer fram för uppdraget som borgmästare i Helsingfors.
Partiet hade visserligen redan utsett en kandidat i och med att Kirsi Piha segrade mot Wille Rydman i en intern omröstning tidigare i februari. För en vecka sedan drog hon sig dock ur spelet.
På sin blogg skriver hon, på finska, bland annat ”Samlingspartiets grundläggande värdering handlar om människan som fri, kapabel och jämlik” och ”Det är inte baserat på fördomar och diskriminering mellan olika grupper. Människovärdet kan inte politiseras.”
Exakt vad som fick henne att uttrycka sig i sådana ordalag framkom inte, men inlägget tyder på inre stridigheter i partiet.
Några dagar senare steg Juhana Vartiainen fram, och rimligtvis är det han som blir partiets kandidat. Med sin gedigna erfarenhet inom samhällsekonomisk analys och debatt, breda ideologiska bakgrund och sin tvåspråkighet kan han verka som en enande kraft inför valet i april.
Att utse borgmästare har blivit något av en trend i västerländska demokratier. Allt fler stora och små städer i Europa väljer att ta efter den amerikanska modellen med en mer eller mindre folkvald politisk varelse på posten som ortens högsta tjänsteman.
(Samtidigt verkar inte alla amerikanska städer längre ta uppdraget på överhövan stort allvar – se bara på exempelvis Idyllwild i Kalifornien, Rabbit Hash i Kentucky och Cormorant i Minnesota som alla valt hundar till den tidigare så inflytelserika posten.)
I Finland blev borgmästarval möjliga i och med den förnyade kommunallagen 2006. Tanken var att det skulle vara mer demokratiskt om stadens högsta tjänsteman var politiskt vald.
När systemet infördes i Helsingfors 2017 gjordes det i samband med övriga reformer som skulle effektivera driften av staden. Man strök sina tiotals ämbetsverk och delade ut uppgifterna till fyra nämnder, alla styrda av politiker och ledda av varsin biträdande borgmästare. Själva borgmästaren leder stadsstyrelsen.
I slutändan är skillnaden mot det tidigare upplägget inte stort. Stadsstyrelsens ordförande och nämndernas dito var och är politiker, bara att de nu är anställda på heltid och därmed även ersätter stadsdirektören.
Inte heller väljs borgmästaren i direkta val. I stället är det stadsfullmäktige som fattar beslutet, precis som vid anställning av en stadsdirektör.
Vilka kandidater partierna väljer att föreslå till borgmästarposten har ändå betydelse. I praktiken är borgmästarkandidaterna en del av valkampanjen, ett sätt att personifiera partiet.
Alltså spelar det roll vilken ideologisk linje Samlingspartiets kandidat har. Precis som namnet antyder samlas nämligen olika falanger under Samlingspartiets paraply.
Man har å ena sidan den liberala grupperingen, som framför allt fokuserar på att lyfta fram näringslivets betydelse. Denna grupp innehåller både nyliberaler och vad som kanske kunde kallas socialliberaler. Hit hör Kirsi Piha.
Å andra sidan har man den mer konservativa falangen, som kombinerar en tilltro till marknaden med åsikter om kulturella och sociala frågor som kritiker hävdar passar bättre in i Sannfinländarna. Wille Rydman är en frispråkig företrädare för denna grupp.
Därför är det så uppslitande när partiets toppkandidater hoppar av med hänvisning till ospecificerade ideologiska konflikter. För att behålla sin position som största parti i landets huvudstad behöver Samlingspartiet enighet, annars riskerar de att förlora sin maktposition.
Redan innan valet för fyra år sedan spådde opinionsundersökningarna en hård kamp med De gröna, och då hade man trots allt den allmänt respekterade Jan Vapaavuori som borgmästarkandidat.
Även denna gång tyder siffrorna på en rysare. De senaste veckornas oförmåga att utse en borgmästarkandidat som inte hoppar av i förtid kan mycket väl vara det sista sandkornet som får vågen att slå över.
Nu är inte De gröna i Finland lika verklighetsfrånvända vad gäller näringslivets betydelse som sina kolleger i Sverige. De har trots allt länge varit en betydande maktfaktor i Helsingfors stadsfullmäktige och varit delaktiga i stadens ekonomiska utveckling.
Två av de nuvarande biträdande borgmästarna kommer också från deras led, bland annat Anni Sinnemäki som nu är partiets kandidat till den högsta posten.
Samtidigt är det en sak att vara näststörsta parti, och en helt annan att vara störst och dessutom ha borgmästaren i partirullorna. Möjligheterna att ta ut mer renodlade ideologiska svängar är betydligt större.
Det går inte att komma ifrån att Helsingfors har en enorm betydelse för hela landets ekonomi och välfärd, inklusive Ålands. Borgmästarvalet i Finlands huvudstad är alltså av intresse även här.
Henrik Herlin
