Exemplen på där idrotten används för så kallad sportswashing, att tvätta ett dåligt rykte, exempelvis för en diktatur, genom att med blodspengar sponsra sport, blir allt fler. Inom golfsporten exploderade i veckan nyheten om att alla de tre stora tourerna ska gå samman – med saudiska pengar som finansiering.
Foto: Istock
Foto:

Bild

Golfkriget är över och de onda vann

Striden i golfvärlden är över och vi kan konstatera att på nytt vinner sedelbuntar som tvättar folkrättsbrott – och de som valde att stå emot blodspengarna förlorar. Det är en tragisk värld vi lever i.

Det var halvtannat år sedan som LIV Golf presenterades, efter flera år av rykten, som en utmanartour till de traditionella PGA-touren och DP World Tour (tidigare Europatouren). Ledd av den karismatiske tidigare världsettan Greg Norman och uppbackad av det Saudiska kungahusets många miljarder oljedollar köpte den nya touren över den ena stjärnan efter den andra.

Ålandsbördige Phil Michelson blev den första stora stjärnan som kammade enligt obekräftade uppgifter in 200 miljoner dollar på det. Fler följde, svenske Henrik Stenson valde att riskera det ärofyllda uppdraget som kapten för Europas Ryder Cuplag (han fråntogs det senare) för, fortfarande obekräftade, 50 miljoner dollar. Brooks Koepka, Bryson DeChambeau, Cameron Smith. Populära, framgångsrika världsspelare lockades över med stora sedelbuntar.
Kritik framfördes mot den nya touren, bland annat på den här ledarsidan. Det var alldeles uppenbart att Saudiarabien använde sina pengar till att köpa sig stjärnglans och acceptans. Det var alldeles uppenbar ”sportswashing”. Med stjärnor som reklampelare för en förtryckarregim förgylls bilden av ett land som stenar homosexuella och inte tillåter kvinnor att leva fritt.

Det fanns dock de som stod upp för ”de gamla” tourerna, både av idrottsliga skäl och av ideologiska. PGA tourens chef, Jay Monahan, rasade mot den nya konkurrenten och menade att hela projektet handlade om sportswashing.

Andra tackade nej till stora summor för att gå över till LIV. Golfens två största, Jack Nicklaus och Tiger Woods, tackade nej till enorma bud på 700-800 miljoner dollar.
Woods och Rory McIlroy, i dag trea i världen, har blivit frontfigurer för de som valt att stanna på de traditionella tourerna, och inte minst McIlroy har fått utstå mycket spott och spe för det.

Så kom nyheten som välte golfvärlden över ända på tisdagseftermiddagen. PGA-touren, DP World tour och LIV golfs ägare, den saudiska investeringsfonden PIF, går samman och bildar ett gemensamt bolag.

PGA touren kommer att ha majoritet, PIF pytsar in stora pengar och får en hel del att säga till om och alla ska vara såta vänner igen. Spelare som stängts av för att de hoppat över till LIV ska få återvända och golfvärlden ska bli större, starkare och rikare.
Allt enligt samma Jay Monahan som så länge rasat mot allt vad LIV och Saudiska pengar heter.
Det är höjden av hyckleri.

Jay Monahan är alltså kommissionär för PGA-touren. Välbetald, flyger privat – och ska vara den som företräder spelarna. Touren är spelarnas tour, men när man diskuterade en samgång med ”fienden” då var det locket på. Inte ens Rory McIlroy, som försvarat touren och sitter i spelarrådet, visste något. Ingen annan spelare heller, enligt vad som framkommit.

McIlroy sade på en presskonferens under onsdagen att han kände sig som ett offerlamm, men kunde ändå se att affären har positiva sidor för sporten.

Har då Rory McIlroy givit upp det motstånd mot saudiska pengar som också han uttryckt? Ja och nej.

På presskonferensen uttryckte han en uppgivenhet inför sakernas tillstånd. ”Det är svårt att hålla jämna steg med folk som har mer pengar än alla andra”, sade världstrean.
Och lite så kan man känna. Vad spelar det för roll, liksom. När LIV lockade till sig spelare var det många som fördömde de som tog pengarna, men också många som menade att ställda inför alternativet skulle vi alla göra så. Kanske stämmer det, men vi får hoppas att så inte är fallet.
Kontentan blir att de som har mest pengar till slut ändå vinner – även om det är samma människor som stenar till döds, mördar och förtrycker.

Som idrottsälskare är det svårt att hantera lusten och längtan till matcher och tävlingar samtidigt som sporterna vi älskar allt mer blir till alibin för regimer som vi inte alls vill förknippas med. Det är stjärnor som skriver på monsterkontrakt, det är golfbossar som kastar allt vad de stått för – och sina egna spelare – under bussen, det är klassiska klubbar som köps upp av diktaturer och det är idrottspampar som glatt ler framför kameror på arenor som byggts under slavliknande förhållanden.

Sporten som vi älskar, den rena idrotten, finns snart inte mer. Kvar är bara det smutsiga vattnet efter ännu en sporttvätt.
Kanske kommer golf som sport att lyfta till nya höjder tack vare den nya uppgörelsen och PIF-pengarna som ska pumpas in.
Men stanken kommer att sitta i länge, länge.

Jonas Bladh

tel: 266 38

Hittat fel i texten? Skriv till oss