Pandemiåret 20/21 har verkligen satt sina spår hos oss alla. Alla branscher har påverkats, var och en på sitt sätt och olika mycket. Jag är verksam i Stockholm, i en bransch som kanske ändå har drabbats lite hårdare, nämligen kulturbranschen. Att jobba som frilansande musiker var redan innan pandemin en väldigt osäker och tuff bransch. Man tog alla jobbmöjligheter man fick. När pandemin kom kändes det som om vi helt plötsligt befann oss i ett fullständigt vakuum. Alla jobb avbokades över en natt och rädslan för vad vi stod inför fanns hos alla.
Till en början kändes det lite som en semester. Många branschkollegor beskrev det som ett andrum efter år av slit, som att corona räddade dem från att gå in i väggen. Under våren fyllde långa promenader i solen om dagarna och hoppet om att det skulle nog vara över till hösten höll lågan brinnande hos många. Men i mitten av sommaren började det klia. Jag längtade tillbaka till scenen, till publiken och till den magiska känslan under och efter en stor konsert.

Jag hade förmånen att bli vald till årets orkesterakademist vid Kungliga Filharmonikerna. Det innebar att jag skulle få bli en del av orkestern under ett år. Beskedet kom i april när allting kändes som mest hopplöst. Så det fanns ändå en ljusglimt för mig att öva inför och någonting att greppa tag om när hela livet kändes inställt.
Hösten kom, coronafallen minskade lite och vi såg alla fram emot lättnader i de hittills så hårda publikrestriktionerna. Vi skulle i alla fall få ta in 50 personer i Stockholms Konserthus som normalt rymmer 1.700 personer. Vi hade en plan och det kändes hoppfullt.
Men så vände allting och det mörkaste novembermörkret kröp över oss. Restriktionerna skärptes i stället och den lilla publiken försvann från vår stora salong. Den ersattes av robotkameror, ett filmteam och livestreams. Rädslan för covid spred sig i Konserthuset och den glada stämningen som fanns i början av hösten var som förbytt. Kvällskonserter blev lunchkonserter för att vi musiker skulle undvika att resa i rusningstid. Konserter ställdes in eller flyttades fram med kort varsel. Program ändrades i sista sekund, och om vi lärt oss någonting detta år är det att vara flexibel och inte planera så långt i förväg.

Så hände någonting också med mig under året. Musikern Anna kände inte den stora, nästan magiska glädjen längre. Det var som att all energi man brukade få av musiken, av publiken, bara runnit ur mig. Att spela konserter framför kameror är inte alls samma sak som att möta publiken. Konflikten mellan det jag älskar och de främmande känslorna som nu fanns inom mig bara växte, vad ska jag göra när detta år är slut? Hur känner jag inför att försöka frilansa i denna nu så osäkra värld?
Jag, som ändå haft den fantastiska möjligheten att i dessa tider få spela i en orkester och som har haft ett sammanhang att gå till varje morgon, hade dessa känslor. Hur har det gått för alla mina studiekompisar från musikhögskolan? Hur har det gått för alla frilansande kollegor?

Inställda och uppskjutna konserter skadar just nu alla som spelar och arbetar runt livemusiken på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare. På ett sätt som vi aldrig ens kunde föreställa oss före mars 2020. Ingen kan säga hur situationen kommer att se ut på andra sidan om denna pandemi. Många musiker har redan lämnat branschen då de inte kan bära osäkerheten av att inte ha några speluppdrag eller någon inkomst över huvud taget. Depression och oro sprider sig i alla delar av kulturlivet, inte bara på den klassiska scenen. Men likväl när pandemin är ett minne blott så behövs frilansande musiker igen och det enda vi kan göra tills dess är att försöka hålla modet uppe. Efter regn kommer solsken som man så klyschigt ofta säger.
Vi hoppas alla att pandemin snart kommer att lätta och att vi får tillbaka kulturen i våra liv. Vi är många som längtar efter det. Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att vi i alla fall under 2022 åter har möjligheten att få gå på en konsert i ett slutsålt konserthus.

Anna Randelin
musiker