När jag fick frågan om att skriva ledaren för Ålandstidningen bubblade känslorna likt bubblorna i studenternas champagneglas. Så mycket jag vill förmedla, så mycket orättvisa jag vill förklara, så mycket frustration och ilska som bubblar om markägarrättigheter, så mycket sorg över små jordbruk utan framtidstro. Och jag märker att jag blir arg, vill skriva om dubbelmoral och etiska dilemman i att välja utländska ryggbiffar och samtidigt höja rösterna om ett större miljöansvar och djuransvar. Jag vill måla ut bilder av kor som är instängda i långa transporter utan möjlighet till vare sig mat eller vatten, grisar som blir av med sina svansar, broilers som står i tusentals, djur som får antibiotika i grupp i förebyggande syfte, allt detta som vi utsätter andra levande arter för.
Allt detta lidande enbart i syfte att någon ska förtjäna pengar och någon annan ska kunna spara pengar. Så mycket åsikter om vårt jordbruk av så många som inte har en aning om verkligheten. Om allt detta ville jag skriva. Men en ledare ska vara objektiv och inte rusa i väg av en bubblig ordförande för Ålands Producentförbund rf, därför grundar jag mina åsikter på statistik även om jag förstår att de blir tolkade utifrån mina åsikter. Men som man säger, det finns 30 nyanser av grått.
På Åland var den genomsnittliga konsumtionsutgiften för ett hushåll 47.068 euro år 2016. Samma år spenderar vi 5.220 euro på livsmedel och alkoholfria drycker. Detta enligt statistik från Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub). Detta ger att nio procent av vår årliga inkomst går till mat och dryck. Jag ställer mig frågan – är detta rimligt?
I dag finns ett överflöd av intryck om konsumtionsvaror vi alla behöver eller tror att vi behöver som är viktigare. Mat i dag kan vara billig, det ger oss möjlighet att kunna konsumera annat. Men bra mat kostar. Det kostar att producera livsmedel som uppfyller våra högt uppsatta krav på djurskydd, miljöskydd och hygienkrav. Glada kossor kostar mer.
Det är dubbelmoral i sin fulaste kostym när man ställer krav på andra om krav på miljö- och djurskydd, som i sig är bra, men konsumerar sådant som har andra produktionsvillkor. Bara en sådan sak som upphandlingsvillkor till våra offentliga instanser verkar vara svårt att få till, eftersom upphandlingsvillkoren inte får vara diskriminerande. Men de är ju redan diskriminerande eftersom vi inte följer samma regelverk från början.
Med stort intresse läser jag Åsub:s rapport ”Dagligvarupriserna på Åland – en komparativ analys”. I den utreds, på uppdrag av landskapsregeringen 1999, frågan ” kostar maten mera på Åland än i jämförbara delar av Finland och varför kostar maten och andra dagligvaror i så fall mera på Åland?” Det är en gedigen rapport där man på djupet försökte förstå hur handelns prisnivå läggs och vad det beror på.
Vidare i rapporten läser jag följande:
”När man korrigerar för skevheten i urvalet för butiksstorlekens del med ’populationsuppgifter’ så blir resultatet att prisnivån i dagligvaruhandeln på Åland är ca. 11 % högre än i referensområdet. Detta är då den genomsnittliga skillnaden. Om man ser på skillnaden mellan det åländska urvalets ’dyraste’ och det finska urvalets ’förmånligaste’ butik, så uppgår den till hela 41,2 %. Konklusionen av ovanstående analys är alltså att det går att förklara 45 % av det genomsnittligt högre prisläget i de åländska butikerna med i ekonomisk teori kända faktorer som t.ex. bristande skalfördelar, mindre konkurrens och butikernas lokalisering. Resterande 55% av prisskillnaden, alltså ”Ålandsstillägget”, kan inte här ges en entydig förklaring.”
Det är ett minfält detta, att kritisera våra stora butikskedjor och deras monopol. Nu menar jag givetvis inte att kritisera våra landsortsbutiker som har en stor funktion även som en social mötesplats utan upphandlingsvillkor, kutym och principer gällande K- och S-kedjan som koncern.
Nåja, i rättvisans namn skyltar butikerna med AXGAN men irritationen är att vi som är längst ner, som producerar det som andra förtjänar pengar på, inte får en skälig del av kakan. Inte nödvändigtvis för att konsumenten betalar för lite, utan för att vi får en för liten del av vad konsumenten betalar. Eller varför inte ta skogen som ett exempel, vi har alla läst att virkespriserna i handeln är höga. Syns det hos oss som har skött skogen i 70–90 år? Svar nej.
Inom Ålands producentförbund (ÅPF) diskuterar vi nu kommande stödperiod, detta gissel av papper och paragrafer, som sist och slutligen handlar om att mat är makt och då finns det politiska agendor i det. Vi ska ha flera gemensamma mål inom EU, men vägen dit får vi ge förslag till själva och förslagen ska sedan godkännas.
Miljö och klimat är givna mål, men även djurens välfärd och det är viktigt för oss alla. Som en sista bubbla skulle jag vilja klämma ur mig följande scenario: Tänk om vi skulle göra tvärtom! Att konsumenterna skulle få bidrag när de köper livsmedel som är lokala, hållbara och miljömässigt bra. Att vi som producerar skulle få betalt för våra lyckliga kor, att handeln påläggs att de måste betala en del av försäljningsvinsten till oss och slutligen att konsumenten skulle få bidrag för de extra kostnader som det betyder att handla schyssta varor. Det kanske skulle ge ett annat resultat och en annan värld till våra barn.
Bubblorna stillar sig i glaset och jag kan inte låta bli att se att jag har skrivit en något negativ ledare. Det är givetvis så att vi inom ÅPF har en framtidstro, entusiasm och engagemang.
Vi har jordbrukare som driver sitt företag framåt och mot förbättringar, vi har unga jordbrukare med nya idéer och driv. Och det är gott så, för trots allt producerar vi det alla Ni behöver, nämligen Mat. Ett av de grundläggande behoven i allas våra liv.
Maten sammanflätar oss i olika traditioner, kulturer och alla behöver den oberoende var vi befinner oss. Mat väcker känslor, förnimmelser, minnen och även ansvar. Och vi är stolta över att vara en del av det.
Birgitta Eriksson-Paulson
Ordförande Ålands producentförbund
