Förändringens tid i åländsk politik

Politiken runt om västvärlden har blivit rörigare och – framför allt – rörligare under 2000-talet. Väljarna är i allt mindre grad trogna ett parti under sina liv, utan flyttar sina sympatier från val till val i högre utsträckning än tidigare. Populismen har gjort sitt intrång och i grunden förändrat det politiska samtalet i många länder, och parlamentens sammansättning är i dag ofta mycket olika hur de var för 30–40 år sedan. Även sättet att kommunicera politiskt har förändrats med internet, sociala medier, medielandskapet i stort och AI.

På Åland har den förändringen varit betydligt långsammare – men frågan är om vi nu är mitt i den. Vi har redan ett parlament som, efter avhopp från regeringspartierna, är splittrat i nio lagtingsgrupper och de senaste mandatperioderna har polariseringen mellan regering och opposition blivit större och retoriken hårdare.

Om 20 månader är det dags för ett nytt lagtingsval – och frågan är hur det åländska parlamentet kommer att se ut efter det. Är det månne så att förändringens tid kommer att i grunden förändra den åländska politiken? Det finns ett par saker som talar tungt för det.

Den första är Åland gallups januarimätning. I den stärktes en trend som funnits i några månader, nämligen att Obunden samling ser ut att på allvar utmana om att bli största parti. För andra månaden i rad är partiet störst, 23,2 procent mot Liberalernas 20,0. Samtidigt har tidigare ”statsbärande” Centern stabiliserats runt, i C-mått mätt, låga 14 procent under ett antal månader. 

Mycket talar alltså för att Marcus Måtar (Ob) kommer bli den som får sondera nästa landskapsregering, vilket vore ett historiskt skifte i åländsk politik. Hittills har den förmånen varit Lib och C förunnat, med undantag för när C på grund av interna slitningar överlät lantrådsposten till Camilla Gunell (S). Vid sidan av Ob har också just Socialdemokraterna stärkt sin ställning i opinionen och är tredje största parti, om än klart distanserat av Lib och Ob.

Att det är just Obundna och sossarna som tagit kliv framåt i opinionen leder oss till den andra saken som talar för förändring i den åländska politiken. Sättet att kommunicera med väljarna.

Man kan tycka vad man vill om att Ob pumpar ut videor på sociala medier med lagtingsledamöter som brottas med sina barn eller slår fast sanningar vid ett konferensbord, eller att S-ordföranden dansar med sin dotter på Tiktok och deras ledamöter slår fast helt andra sanningar vid ett annat konferensbord. 

Men uppenbarligen funkar det. Och det ger en närhet mellan partierna och deras väljare.

De, traditionellt, två tyngsta partierna i landskapspolitiken, Lib och C, har inte lyckats hänga med i utvecklingen av väljarsamtalet på samma sätt som Ob och S. Det är betydligt mer traditionella budskap i sociala medier, eller inägg från enskilda politiker som ofta handlar om att berömma sina partikollegor, rabbla siffror i oändlighet eller skylla på andra (ofta media) för att man missförståtts i sina ädla strävanden.

Sociala medier har haft enorm inverkan på de senaste valen runt om i Europa och i USA, men på Åland har partierna varit dåliga på att utnyttja dem. Nu har två partier tagit steg framåt – och fått genomslag för det. Kommer ”drakarna” att kunna hänga med?

En tredje tungt vägande orsak till utvecklingen kan också antas vara fräschören och förmågan att bryta genom bruset. Obunden samlings lagtingsledamöter är relativt nya ansikten i politiken, liksom Arsim Zekaj som S-ordförande. Katrin Sjögren (Lib) är den partiledare som suttit längst, och inte sällan tröttnar väljarna på samma ansikten i ledningen för partier och regeringar. Centerns nya ledarkvartett har sedan de tillträdde haft förtvivlat svårt att hitta synlighet i för väljarna viktiga frågor, ministerposterna till trots.

599 dagar återstår till valet, 599 dagar som kommer att förändra åländsk politik. Antingen genom ett skifte i maktfördelningen – eller i sättet som poltik bedrivs.