Ledare
Protesterna utanför ryska konsulatet har pågått sedan anfallskrigets början.
Daniel Eriksson
Vi får aldrig sluta bry oss
Ukrainakriget » För fyra år sedan invaderade Ryssland sitt grannland Ukraina. Även om rapporteringarna om kriget blivit vår vardag får vi inte sluta bry oss.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Nattliga anfall. Flyglarm. Utbombade samhällen. Attacker mot elnätet. Strider vid fronten. Dödade, skadade. Kidnappade. Människor som fryser, som är rädda, som har förlorat sina hem och familjemedlemmar.
Varje morgon möts vi av nya rapporter från krigets Ukraina. Så har det sett ut i fyra år nu. Trots försök till fredssamtal har inga avtal träffats, och de flesta experter tycks eniga om att kriget inte heller får ett slut 2026.
Krig kan aldrig få vara ett normaltillstånd. Att invadera ett annat land är inte försvarbart. Våld är aldrig en lösning. Men ändå har Rysslands anfallskrig blivit något av en vardag. En nyhet om ett sjukhus eller en skola som attackerats får inte lika stort genomslag längre. Ukrainas behov av omvärldens hjälp i form av såväl humanitärt som militärt stöd toppar inte nyhetssändningarna, utan blir bara en del av flödet.
I en tid när världen står i brand på flera håll finns det en gräns för hur mycket elände vi mäktar med att ta in. Och det är fullt mänskligt. Inte för att vi inte bryr oss, eller för att vi skulle acceptera eller normalisera, utan för att vi helt enkelt inte är rustade för det. Vi skyddar oss själva genom att stänga av.
Begripligt på individnivå, men farligt på ett större plan.
Den 24 februari 2022, när nyheten om att Ryssland anfallit sitt grannland dominerade alla nyhetssändningar, vaknade vi alla till en ny verklighet: krig i Europa. Responsen från omvärlden var omedelbar. På Åland startades flera insamlingar och hjälpviljan var så stor att arrangörerna av den första bussresan med förnödenheter till Ukraina – knappt tre veckor efter invasionen – måste säga stopp. Ungefär samtidigt aktiverade EU det så kallade massflyktsdirektivet för att ge skydd och uppehållstillstånd till de som drabbats av kriget. Bara för att nämna några initiativ.
Vi skyddar oss själva genom att stänga av. Begripligt på individnivå, men farligt på ett större plan.
Sandra Widing
Kriget i Ukraina var det stora samtalsämnet, och vi följde oroat med utvecklingen.
Viljan att hjälpa finns förvisso kvar – och väldigt mycket görs fortfarande – men den initiala ivern hos var och en av oss har mattats av. Det som på alla sätt är ett onormalt och oacceptabelt tillstånd, krig, har med tiden blivit vardag. Och det är just det här som är det farliga: att vi ger upp. Att vi känner sådan maktlöshet att vi slutar bry oss. Det är precis det, omvärldens oförmåga till uthållighet, som spelar Ryssland i händerna.
Just nu handlar det om Ukraina. Men i förlängningen handlar det om allas vår framtid och vilken värld vi vill leva i. Om fred, om medmänsklighet, om demokrati. Om att stå upp för det som är rätt och som vi tror på.
Att fortsätta bry sig är en politisk handling.