Enligt Petra Laiti, förespråkare för samernas rättigheter, är det viktigaste med att revidera sametingslagen att Sametinget får sista ordet när det gäller vem som ska definieras som same. I dag är det staten som har sista ordet.
Det här har betydelse för vem som får rösta i Sametingsvalet. Enligt ett beslut i Högsta förvaltningsdomstolen för några år sedan har även icke-etniska samer rösträtt, om de själva anser sig vara samer. Också de, som har en förfader som antecknats som ”fjäll-, skogs- eller fiskelapp” i mantalsregistren är same och får rösta, en tolkning som väckt debatt och motstånd bland samerna. Petra Laiti påpekar att ett urfolk måste ha rätt att själv definiera vem som hör till folket i fråga.
Det bor cirka 10.000 samer i Finland, knappt 4.000 av dem inom hembygdsområdet i Lappland. De har kulturell självstyrelse via Sametinget inom hembygdsområdet Enontekis, Enare, Utsjoki och delar av Sodankylä kommuner. Sametinget ansvarar för frågor som rör språk, kultur, utbildning och läromedel samt delvis nyttjandet av samiska landområden. Någon reell makt över mark och vatten har Sametinget inte men måste tillfrågas om någon vill inleda till exempel gruvverksamhet. På den samiska önskelistan står därför mer makt över mark och fiskevatten inom hembygdsområdet där det i dag är staten och kommunerna som äger det mesta av marken.
FN:s människorättskommitté har uppmanat Finland att stärka samernas position och i oktober valdes Finland in i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det gav sannolikt skjuts åt frågan med en sannings- och försoningskommission för samer som tillsattes samma månad. Kommissionen ska ”sammanställa och synliggöra samernas erfarenheter av finska statens och olika myndigheters agerande”. Med andra ord ska de oförrätter som samerna tvingats stå ut med fram i ljuset, bland dem rasbiologiska experiment, tvångsassimilering med förtryck av språk och kultur och svårigheterna att utnyttja den mark samer anser att är deras, av hävd.
Det finns emellertid en hel del annat att göra än att lista de övergrepp samerna utsatts för. Klimatförändringen påverkar förstås också samerna, rennäringen och hela samekulturen. Samernas nära förhållande till naturen gör att effekterna kan bli kännbara. Därför är det viktigt, ja, självklart, att samerna får inflytande i beslut och åtgärder mot klimatförändringen.
I Hbl (11 juli 2020) påpekar Petra Laiti att ingen ledamot i Finlands riksdag är same, samtidigt som Åland har ett eget mandat. Det är lätt att känna sympati för att också samerna borde vara representerade i riksdagen. Enkel är frågan ändå inte, samernas självstyrelse är ingen lagstiftande autonomi som Åland, enbart kulturell. Dessutom är samefrågorna mycket infekterade, i synnerhet i Lappland där samernas önskemål och behov ställs mot andra intressen och behov.
Inte heller i Nordiska rådet är samerna fullvärdiga medlemmar. Ansökan om fullt medlemskap avslogs med hänvisning till att Sápmi inte är en suverän stat, en bestämmelse som de tre självstyrande områdena Åland, Färöarna och Grönland fått dispens från.
Samernas parlamentariska råd, samarbetsorganet för sameparlamenten i Finland, Sverige och Norge, har i stället fått utvidgad observatörsrätt i Nordiska rådets utskott när frågor som berör samerna behandlas. Rösträtt har de inte och det är utskotten som avgör till vilka möten samerna kallas. De tre sametingen har rätt att delta i Nordiska rådets sessioner som observatörer.
Så. Nu när Finland sitter med i FN:s råd för mänskliga rättigheter är det ett gyllene tillfälle att utöka samernas självbestämmande. Låt dem själva avgöra vem som ska räknas som same, ge dem mer inflytande över mark, vatten och klimatåtgärder och låt dem bli medlemmar i Nordiska rådet. Åland, som själv kämpar för sin särart och självstyrelse, bör självklart lägga ett gott ord för samernas strävanden när tillfälle ges.
